Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Den litterära »Totalismen». Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 LITTERATUR
relativt klar föreställning; men måhända göra vi härvidlag klokt
att icke gå händelserna i förväg, erinrande oss evangeliets ord att
var dag haver nog av sin egen plåga. Den litterära
programförklaring, som inleder den här föreliggande volymen, kan däremot
måhända förtjäna att tagas i något närmare skärskådande.
Såsom väl torde vara bekant för den publik, som gjort sig mödan
att följa Ludvig Nordströms slingrande författarbana, finns det
knappast något uttalande, som han med större skäl skulle kunnat göra
till sitt eget än det Goetheska: »Nur die Lumpe sind bescheiden».
Blygsamheten har alltid förefallit Ludvig Nordström som den
oförlåtligaste av alla svagheter. När han nu i sitt senaste arbete direkt
träder fram för allmänheten som litterär programförfattare, är det
följaktligen också med all den pondus som tillkommer en man med
en hittills i alla skiften orubbad självaktning. Helt naturligt har
det icke heller kunnat gå för sig utan en ny rubrik: den nya form
av litteratur, som i Döda världar för första gången (enligt
författarens oförgripliga mening) presenteras för allmänheten, har i dopet
undfått det välklingande namnet fatalism. Om den okunnige
läsaren härvid i sin enfald frågar med katekesen »\7ad är det?» så
får han till en början tämligen oklart besked. I en allmänt
hållen litteraturhistorisk utredning av tämligen omtvistlig vederhäftighet
skildras först besagda åskådningssätts utveckling genom tiderna,
varvid man hugnas med den upplysningen att dess huvudrepresentanter
varit Rabelais’ Pantagruel, andra delen av Don Quijote, Gullivers
resor och Sternes Tristram Shandy — har Ludvig Nordström verkligen
lyckats tröska igenom sistnämnda hart när oläsbara verk, så är han
att lyckönska till sin energi — samt att det kulminerat med Zola.
Kärnpunkten i det hela synes vara att betrakta individen ej som
en självständig enhet utan som en del av mänskligheten, betingad
till sin utveckling av samma lagar som bestämma mänsklighetens
utveckling över huvud taget. Och då för Ludvig Nordström på hans
nuvarande stadium de för den moderna människans väsen
bestämmande faktorerna i främsta rummet, att ej säga uteslutande, äro de
ekonomiska, så följer därav med nödvändighet att den nya litteratur
som han under rubriken totalism vill inaugurera, i själva verket
endast kommer att behandla ekonomiska angelägenheter. Mycket
riktigt handlar Döda världar i samhällsrymden också i allt väsentligt
om potatis och spannmål, om rotfrukter och järnvägar, om
träpriser, fotogenhandel, smörexport, rederirörelse och fabriksbygge,
åtskilliga andra lika rara materier att förtiga. Högeligen komiskt är
att författaren i sin dionysiska 37ra tycks anse detta som något på
en gång nytt och storslaget. »I hela den existerande litteraturen»,
säger han, »har intet försök gjorts att i bild framställa den ram
inom vilken den moderna människan lever och arbetar.» Det är
nu med förlov sagt ett misstag av en sort som man knappast skulle
tilltrott ens Ludvig Nordström. Han borde dock veta, att icke ens
i Öbacka finnes något nytt under solen. Allt ifrån Balzac,
skildraren av barberaren César Birotteaus storhet och fall, intill våra da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
