Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 8. 12. 1920 - »Den store hellenens» fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 DAGENS FRÅGOR
kristna Balkanstater mot Turkiet. De båda Balkankrigen kommo
Greklands stjärna att stiga allt högre på Orientens himmel, stora
andförvärv vunnos, så stora t. o. m. att Venizelos själv 1917
betygat, att han efteråt ärligen hyste den övertygelsen, att lämpligen
»lösningen av andra nationella frågor finge anstå till nästa generation».
Kom så emellertid 1914 världskriget. Venizelos var från början
bergfast övertygad om de allierades slutliga seger och lika fast besluten,
att Grekland borde få sin rikliga del av segerbytet. Han avtvang
den motvillige nye konungen, Wilhelm II:s svåger Konstantin, redan
i augusti en förklaring, att Grekland ansåg sin plats vara på ententens
sida, fastän det tills vidare ej kunde deltaga i kriget, men att det, om
Turkiet sällade sig till centralmakterna, var benäget att mot garanti mot
anfall från Bulgarien ställa sina stridskrafter till de allierades
förfogande. Detta partitagande, dubbelt uppskattat i Paris därför att det
kom före Marneslaget, har nog mer än något annat förmått franska
pressen att i Venizelos se »den store hellenen». När löftena skulle
inlösas, befanns emellertid hans makt otillräcklig. Han lyckades
ej genomdriva avsändandet av en grekisk division till det första
angreppet mot Dardanellerna, och han föll på sin inbjudan till
ententen att landsätta trupper i Saloniki. Under världskrigets gång drevs
han, efter en ny kortvarig maktperiod, att 1916 upprätta en med
konung Konstantins regering konkurrerande grekisk styrelse i de
allierades militärläger i Saloniki, och sedan Konstantin i juni 1917
avsatts av de allierades utsända ombud Jonnart, blev Venizelos, redan
den unge konung Alexanders allsmäktige premiärminister, Greklands
diktator. Som sådan lyckades han med ett minimum av militära
ansträngningar vid världskrigets slutliga likvidation vinna ett
maximum av territoriell utvidgning för Grekland. Omständigheterna
gynnade honom. Ju krigströttare de allierades trupper efter
stilleståndet och under fredskonferensen visade sig vara, desto större
trumfkort fick den grekiska armén. När Italien på grund av
Fiume-tvisten våren 1919 för ett ögonblick drog sig undan från
fredsarbetet, anförtrodde de andra allierade stormakterna åt Grekland
ockupationen av det ursprungligen Italien tilldelade Smyrna, och särskilt
brittiska regeringen gynnade även i övrigt alltmer de grekiska
landanspråken i hopp om att i Venizelos’ Grekland få ett nyttigt redskap
vid förverkligandet av den brittiska Orientpolitiken. Italien
härmades vanmäktigt över den gunst, som visades rivalen om dess
Medelhavsvälde, och fransmännen fogade sig, om än motvilligt, i den
outrerat antiturkiska politik, som stred mot dess gamla traditioner, men
för ögonblicket i lika mån gynnade brittiska och grekiska intressen.
När Kemål paschas nationalistiska turkiska trupper syntes hota
ententens välde i Konstantinopels asiatiska grannskap, åtog sig
Venizelos att med grekiska armén, den för ögonblicket enda disponibla,
ombesörja deras tuktande, och lönen blev vid Sévrestraktatens
uppgörande hela Thracien fram till Tjataldsjalinjen och Smyrna med ett
stort mindreasiatiskt uppland. De av Italien i Tripoliskriget
erövrade Tolvöarna och den av England under kriget formligen annek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
