Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Första kammarens moderata parti. Av Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
striden i tullfrågan, denna fråga var i själva verket icke längre
aktuell. Men den gjorde fortfarande tjänst som en slags
politisk vattendelare i kammaren. Det föreföll som om den friare
grundåskådningen i denna fråga förde med sig en liknande syn
även på andra frågor; utan att vara sammanslutna i något
frihandelsparti bildade de frihandelsvänliga en grupp för sig,
vilken kunde betecknas som oppositionen i överhuset.
Detta överhus hade i tullstriden förlorat icke så litet av
sin ursprungliga glans, men det hade nog ännu åtskilligt som
kunde imponera. Väl funnos icke så få som mänskligt att döma
representerade endast den census, på vilken de blivit valda;
men de besutto en värdefull egenskap, dessa hedersmän — de
togo icke upp tiden med talande, de levde på sin tulltro och
kände icke något behov att bekänna den. De märktes därför
icke. Församlingen i det stora hela var förnämlig att se på;
där sutto fem ledamöter av statsrådet och nio som förut varit
det, ett par biskopar, många landshövdingar och andra gros
bonnets från landets alla delar. Även debatterna voro ej sällan
ägnade att fängsla intresset, ehuru utgången i allmänhet var på
förhand given.
Må vi till en början erinra om några av de personligheter,
vilka vid denna tid gåvo kammaren dess prägel.
Ännu fanns i kammaren den gamle tullpatriarken,
hovmarskalken Reuterswärd. Även i sitt offentliga uppträdande var
han en sympatisk man, full av välvilja och urbanitet,
uppriktigt nitälskande för Sveriges väl och innerligt tillfreds med den
lycka som efter »systemets» genomförande hade kommit landet
till del. Det var denna hans personliga älskvärdhet —
naturligtvis i förening med hans förtjänster om systemets seger —
som gav honom den yttre chefställning för partiet, vilken för
utomstående tycktes svårförklarlig. Vältalare var han icke och
ville icke heller gälla som sådan, men han åhördes städse med
vördnadsfull uppmärksamhet. Vältalare var däremot på sitt sätt
vice talmannen, Casparsson. Han inlade i sina anföranden ett visst
patos, som ibland kunde förefalla skäligen alldagligt men nog
alltid var ärligt menat, och han kryddade dem ej sällan med
muntrande kvickhet. Erkänd vältalare var ju Gunnar
Wennerberg; men han var ej längre den han varit, man märkte att
åren tagit ut sin rätt. Men över den alltjämt ståtliga gestalten
föll glansen av stolta minnen och hans uppträdande i debatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
