Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vitalis Norström och demokratiens problem. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 JOHN GULLBERG
»Man är filosof i samma mån man förstår sin egen tidsålder
och den kulturmiljö, där man är satt att verka, under given
förutsättning att man fått utkorelsens gåva av strängt taget
out-sägbara evighetskrafter i känslans stilla djup, vilka krafter driva
och styra verkandet.» Med dessa ord, hämtade ur uppsatsen
Kant och vi i det sista av Norström själv utgivna arbetet,
Tankar och forskningar, antyder denne en sida av den
moderna filosofiens aktuella uppgift jämte en av de viktigaste
subjektiva förutsättningarna för den möderne filosofen. Filosofien
är inte längre, menar han, tillräckligt betjänt med det
världs-flyktande grubblet; dess bärare skola stå mitt uppe i livet och
där göra sin insats i kraft av den evighetens gåva, varmed de
mer än andra måste vara benådade. För att nå därhän måste
de emellertid först och främst söka förstå sin tid.
Men — här är inte att förstå alltid detsamma som att förlåta.
Den moderna kulturens lösen är demokrati; Norström är från
hjässan till fotabjället antidemokrat — det vet var och en, som,
om än aldrig så flyktigt, har ögnat i hans kulturkritiska
huvud-skrifter i Tankelinjer, Den nyaste människan och
Masskultur. Det är lätt att leda Norströms temperamentsfulla
anti-demokratism tillbaka på en ursprunglig och stark aristokratisk
grundstämning. Själv brukade han betona den betydelse, som
uppväxtåren i det lantliga herrgårdslivet hade för hans senare
livsåskådning: »–––-— Därför sitter herrskapsungen i mig till
dagarnas ände och blir mig allt vad demokrati heter ein Greuel»
–––––-(I ett brev till kapten Liljedahl 17. 7. 1914).
Uppenbarligen har denna aristokratiska grundåskådning förstärkts
genom den intima beröringen med den Boströmska
samhällsuppfattningen under Uppsala-åren på 70- och 80-talen. I samma
riktning verkade säkerligen också Platonstudierna under senare
hälften av 1890-talet och än mer sysslandet med Nietzsche vid
samma tid. Nietzsches inflytande på Norströms tänkande är nog
över huvud större än man vanligen vill göra gällande. I
Nietzsche-studien 1900 karaktäriserar han dennes »Ubermensch» just
såsom viljearistokraten med tydlig hänsyftning till sitt eget starka
betonande av viljan såsom det mänskliga psykets grundfaktor.
Till Platon åter anknyter han nära i en liten 1907 skriven
uppsats, Stridslinjen benämnd, det kanske klaraste uttrycket för
Norströms syn på hithörande ting. Platon kom ju, trots sina
kommunistiska statsideal, att gent emot Sofisternas dämos-fjäsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
