Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Staten och den enskilda skogsvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 65
med vårt skogsväsende sammanhängande frågor. Utan frukter har
icke det arbete, som sålunda nedlagts, varit. Flera positiva insatser
av ej ringa värde äro att anteckna vid sidan av det myckna
omstridda, och särskilt på det område, varom här närmast är fråga,
ha meningarna otvivelaktigt börjat närma sig varandra.
Så tyckes man på väg att ena sig om att man ej utan särskilda
skäl bör kräva uthållig skogsvård av enskilda personer, som äga
skogsmark. Tanken, att inom en skogsenhet årligen lika virkeskvoter
borde framföras till avverkning, var redan under 1700-talet
bestämmande vid exempelvis upplåtelserna av stockfångstskogar och
upptogs som ledande grundsats av den rationella skogsvårdens
föregångsmän i vårt land, vilka starkt påverkats av tyska förebilder. Säkrast
kunde dylik skogsvård införas och vidmakthållas genom direkt
medverkan av jägeristaten. Listan på under dess vård eller tillsyn ställda
skogar företer också en oavbruten och vacker tillväxt från den
Gri-penstedtska skogslagstiftningsreformen 1865—66, då principen knäsattes,
ända fram till 1903 års stora lagstiftningsverk. Statens direkta
ingripande når sålunda nu jämte de för statens egen räkning förvaltade
skogarna dels flertalet kommuners samt allmännyttiga korporationers
och anstalters skogar, dels vissa i samband med de senare
avvitt-ringarna upplåtna hemmansskogar, däribland främst samtliga
hemmansskogar i Norr- och Västerbottens lappmarker, dels slutligen de
s. k. skydclsskogarna, företrädesvis fjällskogar i exponerat läge, som
ej tryggats genom förbehåll vid avvittringen. Men naturligtvis
förblev den stora mängden enskilda skogar oåtkomlig för så
genomgripande åtgärder, och från att påbjuda uthållig skogsskötsel genom
ett allmänt lagbud har man alltid ryggat tillbaka, dock mera på
grund av en dylik lagstiftnings ogenomförbarhet än av principiella
skäl. Skogsvårdskommittén och landshövding Husberg ha både
accepterat denna opportunitetsståndpunkt. Att lagstiftningen begränsar sina
uppgifter är emellertid av så stor betydelse för förebyggande av
näringslivets byråkratisering, att den vunna slutsatsen väl förtjänat
en mera ingående prövning. För den svenska trävaruexporten är
det naturligtvis av största vikt, att upplandets virkesavkastning är
kontinuerlig, men det är däremot utan intresse, om varje
skogsfastighets avverkningskvot årligen är lika stor eller ej. Kravet på
uthållig skötsel av de särskilda skogsegendomarna kan då gälla, endast
för så vitt det kan härledas ur de särskilda företagens behov. Det är
då uppenbart, att staten verkligen har skyldighet att skydda
framtidsintressena både beträffande skogar med ömtåliga
reproduktionsförhållanden och beträffande kommuners samt allmännyttiga
korporationers och anstalters skogar. Lika påtagligt är det, att
indu-strietablissement, som helt eller delvis grunda en kontinuerlig drift
på egna skogar, måste tillse, att dessas avkastning blir kontinuerlig,
men det synes tydligt och bestyrkes även av erfarenheten, att dessa
företags eget intresse gör särskild lagstiftning obehpvlig, även om
missbruk naturligtvis ingalunda saknas. Vad åter jordbruksfastigheterna
beträffar, existerar intet direkt samband mellan deras egentliga
pro-5. Svensk Tidskrift 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
