Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ententekraven och Tysklands tvångsbetalning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pressar man med ena handen ur Tyskland dess varor till det
yttersta, samtidigt med att man med den andra efter bästa
förmåga värjer sig för att ta emot det utpressade. Det är möjligt,
att två föreställningar medverkat till att man hoppas på några
resultat härav. Den ena skulle vara, att man tänkt lyckliggöra
andra länder och närmast de neutrala med de tyska varorna
men själv draga in betalningen i sista hand. Något barockare
kan svårligen tänkas. Visserligen är det alldeles sant, att den
tyska jätteexporten ej skulle komma att gå enbart till
ententeländerna utan sprida sig över hela världen och ej minst till
oss samt att desorganisationen skulle bli lika allmän. Men det
vore i mindre vanlig grad »tröst för ett tigerhjärta». Ty om
ententemakterna över huvud vilja ha »skadeståndet», så måste
de också i sista hand ha varorna; och om en del av den tyska
överskottsexporten går till andra länder, så är det i utbyte mot
dessa länders varor, som då i stället komma att gå som
överskottsexport till ententeländerna. I stället för att betala med
växlar på ententeländerna själva kommer Tyskland då att
betala med växlar på de neutrala, men lika mycket varor strömmar
in i detta fall som i det förra. Att på en gång vilja ha
betalning och ej ha varor är detsamma som att på en gång vilja
ha och icke ha. Och ej ens den fullständigaste militära seger
kan övervinna tankelagarna.
Den andra föreställning, som möjligen kan ha föresvävat
ententepolitikerna i deras nuvarande strävanden, är att man skulle
låta Tyskland betala enbart med sådana varor, som man vill
ha, vilket i detta fall sannolikt skulle betyda råvaror. Lätt att
genomföra vore en sådan politik under inga förhållanden, men
med de belopp det nu gäller och med den behandling man låtit
Tyskland undergå är den alldeles utesluten. Hela den årliga
tyska råvaruexporten före kriget uppgick (när den var högst, år
1913) till halvannan milliard guldmark, låt oss säga tre milliarder
i nuvarande guldvärde, d. v. s. blott hälften av vad som enligt
Parisfördraget skall betalas under vart och ett av de sista
trettioett åren; och sedan 1913 har Tyskland berövats, resp. kommer
med ganska stor sannolikhet att berövas, sina viktigaste
råvaruexporterande områden i både väster och öster. Gäller det att
få tyska kol, vilket väl är den viktigaste råvara landet ännu
har att avstå, så träffar fredstraktaten för övrigt redan förut
bestämmelser därom, vilka, redan de, efter all sannolikhet långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
