Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Herodotos och Platon i svensk dräkt. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 LITTERATUR
lagarne i Hades skola föga vänligt mottaga dig . . . Vet således detta,
käre vän Kriton, att det är dessa ord, som jag tycker mig höra,
alldeles som de, som äro gripna av hänryckning vid Korybanternas
mysterier, tycka sig förnimma flöjtspel. Ännu brusar inom mig
ljudet av dessa ord och hindrar mig att lyssna till något annat.»
Det är alltså Sokrates’ ställning till staten och lagarna, som här
belyses med Sokrates’ fängelse som scen. Samma scen öppnar sig
åter sista dagen i dialogen Phaidon med dess berömda bevisning för
själens odödlighet och dess oförgätliga epilog, Sokrates’ död, då solen
gick ned om kvällen.
Efter dessa följa tre mindre bekanta dialoger, Enthyphron,
diskussionen om fromhetens och gudfruktighetens väsen i kungliga
pelargången i Athen, Laches, samtalet med de athenska fältherrarna
Nikias, Lysimachos och Laches om modet, och Charmides — ett
samtal om sophrosyne i en palsestra i Athen, en scen åskådlig som
en attisk vasmålning. Men gäller det scenens och samtalets
dramatiska livfullhet, då överträffas ingen av Platons dialoger av Symposion,
som Lindskog även översatt — gästabudet i tragediförfattaren
Aga-thons rika hus, där kärleken blev föremål för tal av deltagarna i
dryckeslaget. Här är det Platon låter komikern Aristophanes utveckla
sin dråpliga tes om de ursprungligen fyrbenta och fyrarmade
människorna, som gudarna kluvit för deras ondskas skull och som
alltjämt längta att åter förenas. Här är det Sokrates framför Diotimas
tal; sedan bifallsropen förklingat —just som Aristophanes stod i begrepp
att säga något nytt — träder Alkibiades in, stödd på en
flöjtblås-erska, berusad och högljudd. Han får plats vid bordet och bekransar
Sokrates, och håller sitt lovtal över honom: »Jag påstår ... att han
har den största likhet med de där silenerna, som man ser i
bild-huggarverkstäderna och som konstnärerna framställa med pipor och
flöjter i händerna, och som, då de öppnas, befinnas innehålla
gudabilder.» Alkibiades omtalar hur han förgäves sökt slita sig lös från
Sokrates’ inflytande, hur Sokrates bragte honom att blygas, hur
Alkibiades önskat att han vore död: de vältaligaste vittnesbörd om hur
behärskande intrycket av Sokrates var, hopas vid denna skildring
av hur Alkibiades slets mellan detta och andra inflytanden och led
»under denne satyrens flöjtspel». — Dryckeslaget gick sin gång, de
flesta gingo efter hand eller somnade och sovo tills tupparna golo
på morgonen. »Blott Agathon, Aristophanes och Sokrates voro då
ännu vakna och drucko av en stor bägare som gick åt höger.
Sokrates förde ordet», och ville få de övriga att erkänna, »att den äkta
trageditörfattaren även måste vara komediförfattare» — Platon kunde
ha varit det, det torde var och en medgiva som läst Phaidon och
Symposion.
Och lyriker var han även. Det röjer härligt inledningen till den
sista dialogen i det anmälda bandet, Phaidros, med dess vandring
längs Ilissos och dess viloplats under en platan med väldig krona i
rikaste blomning. ». . . Hela nejden fylles av dess vällukt. Och se
på det förtjusande källsprånget intill platanen —-vattnet känns så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
