Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Ryska diplomatminnen från Balkan och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 131
rörlighet, intriger och korruption och med odrägliga »svurna russofiler».
Och framför allt en kung, som Nekljudov ej tröttnar att med all
sitt hjärtas avsky och dock med en viss motvillig beundran beskriva.
Det är roande att jämföra hans porträtt av Ferdinand av Koburg
med den ideala bild, som Ehrenpreis, också på grund av personlig
iakttagelse, tecknat i årg. 1916 av denna tidskrift (s. 21 f.).
Nekljudov tänker sig honom fyra sekler tillbaka i tiden som podestå av
Ferrara eller Mantua, vacklande mellan påven, kejsaren och franske
kungen, låtande sina fiender falla för nattliga dolkar på gatan eller
förgiftas vid sina fester — nu måste han inskränka sig till att hetsa
upp dem mot varandra. Han är fåfäng, ytterligt obeslutsam och
gränslöst misstänksam. Han föraktade sitt folk — men har ägnat
varje timme under de trettio år, han och det ömsesidigt korrumperat
varandra, åt dess uppsving. Ministern blir vältalig, då han skildrar
obehaget av sina audienser hos den bulgariske monarken — månne
han icke hela tiden haft en obestämd känsla av att vara överlistad?
Och från dessa förhållanden kommer han till Sverige. Han
koncentrerar sina intryck i en monolog en vacker sommarkväll vid en
motorbåtfärd i Stockholms skärgård: Visst var Sofia en intressantare
post och framförallt en viktigare; men här kan man i utbyte få
någon rö! Ögonblicket för denna hjärtesuck var visserligen ej det
bäst valda — utflykten skedde den 22 juli 1914, dagen för
Österrikes ultimatum till Serbien. Men att ron stördes, var icke svenskarnas
skuld. Det har alltid sitt intresse att se sitt folks bild tecknad av
en främmande iakttagares hand. Och ett personligen mera
smickrande konterfej kan knappast tänkas än det, vari den ryske
diplomaten återger sin uppfattning av den produkt av en stor historia,
en vis nutidspolitik och framför allt en ursprunglig folkkaraktär, som
det nuvarande svenska samhället synes honom utgöra. Här skola
icke uppräknas alla de goda och vackra egenskaper, som han
upptäckt hos de blåögda »stora barnen» i detta, såsom man försäkrat
honom, »mest aristokratiska land i Europa» — där han fann mera
gjort för tillvaratagandet av folkets rätt och värdighet än i många av
de länder där det talas mest om demokratins välde. Men tydligtvis
äro dessa många dygder — i motsats till bulgarernas få — icke av
den art, att de innebära någon direkt fara för Europas lugn.
Det är betecknande, att Nekljudov vid sin hitkomst icke kunde
tänka sig annat, än att talet om den »ryska faran», som vid den tiden,
befrämjat av den »okloke» Assanovitjs missgrepp, fyllde den politiska
atmosfären, var en förevändning för rustningar i det dolda syftet att
återvinna Finland; efterhand insåg han sitt misstag. Det var den
alltyska agitationen, som med användning av vissa predispositioner, t. ex.
den starkt »historiska» karaktären av den svenska överklassens
patriotism och svenskarnas bristande kommersiella läggning, lyckats göra
sig till herre över den svenska opinionen! Det var framför allt
därifrån, som under världskriget den fara för Sveriges brouillering med
Ryssland hotade, vilken denna makts representant icke utan stolthet
anser sig ha bidragit att besvärja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
