Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - 400-årsminnet av Luther i Worms. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 NATHAN SÖDERBLOM
temet självt, och i Augsburg 1518 mötte honom Rom i den
förnämligaste målsman som det kunde sända. Kardinal
Caje-tanus var samtidens främste tomist, i sitt leverne en heder för
kyrkan, själv en allvarlig reformvän, som delade Luthers och
många andras smärta över förfallet inom kyrkan.
När Cajetanus ändå satte påvens och dekretalernas auktoritet
över det som för Luther var viktigare än allt annat, nämligen
tron, som omfattar Guds ord och löfte, så tvangs Luther att
revidera sin åsikt om påvedömet och förneka dess absoluta
gudomliga auktoritet.
Bakom påven skymtade det allmänna kyrkomötet, vartill han
nu vädjade, liksom reformvännerna gjort sedan ett århundrade.
I Leipzig juli 1519 mötte honom Eck. När Luthers kollega, den
anspråksfullt beskyddande professor Karlstadt var avfärdad av den
duktige Ingolstadtprofessorn och Luthers tur kom den 4 juli,
drevs han av Eck till en ännu farligare insikt. Att i Leipzig
giva ett erkännande åt tjecken Hus, Wycliffs störste lärjunge,
var, redan det, en hårresande djärvhet. Men den ledde till en
ännu värre konsekvens, till en klart revolutionerande sats om
myndigheten i kyrkan. »Ofelbar är endast Skriften. Även
koncilier kunna fara vilse och hava farit vilse.» Eck fastslog
genast Roms oundkomliga slutsats: »Med en sådan mening är
Ni för mig som en hedning och en publikan». Och förargelsen
över den blombukett, som Luther tagit med sig upp på
katedern och då och då luktade på, medan Eck äskade och
dundrade, uppvägdes av belåtenheten att nu hava fått den trotsige
fast. Professor Ecks universitet i Ingolstadt har med berömmelse
fortsatt sin tillvaro i Munchen. Man har därför från romerskt
håll upprörts av att Ecks universitet i våra dagar frambragt
en ung skarpsinnig och djupsinnig forskare, professor Fr. Heller,
som åt Luther hävdat en djupare och mer omfattande
betydelse i religionshistorien än vad den evangeliska teologien i
allmänhet gjort — en belysning i sin mån av kardinal Newmans
ord, att »Luther är död, men Hildebrand och Loyola leva».
I Worms nödgas Luther sammanfatta sin smärtsamt vunna
övertygelse. »Jag kan varken tro på påven eller koncilierna
ensamt.» Han fordrar bevis ur den Heliga Skrift eller
förnuftiga grunder, ty hans samvete var fånget i Guds ord.
Vad betydde denna förnekelse av kyrkans yttre auktoritet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
