Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det tyska vårfälttåget 1918. Av Gustaf Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda tyska fältherrarna? Säkerligen ej allt, ty i så fall skulle
deras uttalanden till Tysklands ansvariga statsmän vara
oförklarliga. Det kan emellertid ej undgå att frappera, att ingen
av dem ingår på hur man tänkt sig, att de rörliga operationerna
skulle taga gestalt. Oklarheten i detta hänseende är
anmärkningsvärd. Må vara att man enligt den Moltkeska teorin ej kan
i strängaste, mening planlägga längre än till den första
drabbningen; Moltke själv hade dock alltid ett bestämt operativt
ledmotiv, som han genom växlande lägen sökte fullfölja. Både
Hindenburg och Ludendorff gå emellertid ut ifrån, att anfallet
från tysk sida ej fick leda »ins Weite», d. v. s. att man behövde
en vägg att ställa fienden mot. Härigenom riktades självfallet
deras blickar mot den engelska fronten, där kustens närhet
begränsade fiendens möjlighet att undandraga sig strid. Det är
möjligt, att man här har ledmotivet, även om det ej klart
utsäges. Å andra sidan voro båda på det klara med, att varje
anfall måste avbrytas, så snart som fiendens front tätnade av
inryckande reserver. Endast med överraskningens fördel gav
deras metod stora resultat, och nötningsstrider med små
dagliga vinster tålde varken arméns eller hemlandets nerver vid.
Konsekvensen härav var, att man icke kunde följa någon
operationsplan i egentlig mening. Ludendorff torde klarast av de
båda ha insett denna konsekvens,och härur förklaras hans dunkla
och — i det stora hela — ohållbara ordande om strategins och
taktikens inbördes förhållande. Hela tankegången i hans
utfallstaktik är i krigsminnena mycket dunkelt framställd. Man får
onekligen det intrycket, att han ämnade börja »bataljera», för
att använda ett gammalt uttryck, utan fullt klara mål, men i
det hoppet, att i bataljernas virrvarr den stora chansen plötsligt
skulle yppa sig. I krig kan ju allt hända, lyder en bland
hans favoritsatser.
Det är emellertid möjligt, att även andra idéer påverkade
Ludendorffs handlingssätt. Liksom han överskattade sina egna
truppers moraliska halt, underskattade han uppenbarligen
fiendens. Särskilt torde det ha undgått hans uppmärksamhet, att
de franska truppernas krigiska anda, hårt skakad av myterierna
på våren 1917, blivit fullt återställd genom Pétains kloka
ingripande, vilket för övrigt är en bland dennes största meriter
såsom överbefälhavare. Erfarenheterna från segerfälttåget i
Italien synas emellertid hos Ludendorff ha underhållit vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
