Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Ett kapitel ur den orientaliska frågans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 391
Vetter». Då han efter sin återkomst till Bulgarien, krossad av vad
han gått igenom och kanske vilseledd av den ryske konsuln i Rustsjuk,
i sitt bekanta telegram till tsaren — vilket genom dennes svar blev
dödsdomen över hans politiska framtid — erbjudit sig att återlämna
sin krona i dennes händer, skrev drottningen: »Ich bin sprachlos
und beschwöre Dich, diesen Schritt riickgängig zu machen.» Men
var skulle han finna ett pålitligt stöd? Drottningen medgav själv senare,
att s» England genom sitt parlament och de olika partierna var så
bundet och fängslat, att regeringarna voro hämmade i allt.» Och man
kan i själva verket gång efter annan i den bulgariska frågans historia
fmna, hur ett ministärskifte — Gladstones makttillträde — verkat
försvagande på Englands hållning mot Ryssland. Bismarck tröttnade icke
heller att varna Österrike mot att låta sig lockas fram för långt av England.
Man är van att i Österrike se Rysslands mest energiska
motståndare på Balkanhalvön. Det var genom intressemotsatserna
självskrivet därtill, men i Kalnokys politik, som i Gortis arbete får en
utförlig skildring, märker man mer av strävandena att undgå de
konflikter, som ständigt hotade — Kalnoky styrde i allmänhet till sist in i
Bismarcks kölvatten. En av hans underordnade talade också i ett
brev till Alexander en tid efter dennes abdikation om »den
överdrivna försiktighet, för att icke säga ängslighet, som nu en gång
under det nuvarande bedrövliga världsläget karaktäriserar vår
österrikiska politik». Särskilt föga imposant ter sig Österrikes hållning till
det serbiska angreppet på Bulgarien hösten 1885, som det varken
tordes kraftigt understödja eller ville energiskt avstyra; efter dess
fiasko nödgade som bekant den österrikiska diplomatien genom sitt
hotfulla ingripande bulgarerna att hejda sin frammarsch — det var
på den tiden, då Serbien var den Balkanstat, vid vilken Österrike
fäste sina förhoppningar!
Jättehögt över tidens andra statsmän höjer sig, även sedd från
sidan, som i detta sammanhang, Bismarcks gestalt. Ur allmänt
mänsklig synpunkt är hans politik i den bulgariska frågan föga sympatisk.
Men han ville heller icke gälla för något annat än en tysk statsman.
»Jag är kanslern för 45 millioner tyskar, vilkas intressen jag icke kan
uppoffra för en enstaka tysks», förklarade han en gång för furst
Alexander. »Tyskland har intet intresse i Bulgarien, vårt intresse
är: fred med Ryssland.» För honom gällde det framför allt att
undvika ett tvåfrontskrig mot Frankrike och Ryssland — vad betydde
för honom i jämförelse därmed individers lycka eller en Balkanstats
välfärd! Med järnhård konsekvens höll han fast vid sin tes om
Tysklands fullständiga intressefrihet gentemot Bulgarien, och hans
älsklingsdoktrin till undanröjande av de rysk-österrikiska
konfliktmöjligheterna, vilka skulle kunna spränga trekejsarförbundet, var
Balkanhalvöns uppdelning i en östlig rysk och en västlig österrikisk
intressesfär. I det för två år sedan publicerade »återförsäkringsfördraget»
med Ryssland den 18 juni 1887 lämnade han också bl. a. detta
avgörande inflytande i Bulgarien och förband Tyskland att aldrig
medgiva prinsens av Battenberg återuppsättande på Bulgariens tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
