Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helt naturligt väckte den ryska revolutionen 1917 ett starkt
eko inom den tyska socialdemokratien: den hade ju grundat det
moraliskt berättigade i sitt deltagande i kriget på striden mot
»den ryska tsarismen», mot vilken t. o. m. den gamle Bebel
velat »taga geväret på axeln». Då sedan i november 1917
bolsjevikernas seger tycktes inaugurera en socialistisk æra i Östern,
fick den revolutionära spänningen, som förut endast givit sig
sporadiskt tillkänna, ny fart; i Berlin utbröt i januari 1918 den
stora strejken, då »rådstanken» för första gången dök upp.
Vid Marne, vid Piave och Morawa beseglades centralmakternas
militära öde, och den politiska débaclen följde. Alltjämt
fortsätter striden om huruvida revolutionen orsakat det militära
nederlaget eller om detta varit en oundviklig följd av den
oerhörda överlägsenheten i människomaterial och krigsredskap. Det
är ostridigt, att revolutionära krafter i Tyskland samverkade
med ryska emissarier, men det är en ren orimlighet att
tillskriva dem ensamma katastrofen. Den tyska härens massa var
moraliskt oberörd, men alltjämt nya amerikanska trupper
uppställdes och svälten och decimeringen inom den tyska fronten
gjorde till sist sin verkan.
Majoritetssocialisterna fruktade revolutionen. När de föreslogo
kejsarens och hans sons frivilliga tronavsägelse, oktober 1918,
tänkte de sig inte att dynastien skulle avsättas, de ansågo den
allt för djupt rotad i folkets medvetande och kände intet behov
att påtaga sig det tunga arvet. Men frågan om monarkiens vara
eller icke vara upprullades i München, då konung Ludvig III
flydde för ett upplopp och Kurt Eisner lät utropa republiken.
När sådant lät sig göra utan motstånd gentemot det skenbart så
populära huset Wittelsbach, så voro Hohenzollrarna
räddningslöst förlorade. Sålunda störtades monarkien icke på grund av
väl förberedda, djärva eller brottsliga planer.
Vad skulle ske sedan?
Tyskarnas brist på fallenhet för revolutioner blev genast fullt
uppenbar. De som automatiskt blivit arvtagare till makten
kunde inte hitta på något annat än att helt ytligt slaviskt härma
den ryska revolutionens tillvägagångssätt. Arbetare- och
soldatråd sköto upp som svampar ur jorden efter de orimligaste och
mest varierande valsätt. Själva ansågo de sig mycket viktiga,
men i realiteten voro de redan från första början, trots sin yttre
maktfullkomlighet, utan innehåll och ordning. Alla försök att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
