Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Gustav Eriksson i Rydboholm. Till 400-årsminnet av Gustav Vasas befrielseverk. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47(5 GOTTFRID CARLSSON
Sören Norby i Kalmar — för att nu inte tala om att
riksrådets samtliga överlevande medlemmar höllo fast vid konungen
och efter förmåga motverkade resningen.
Att Gustav Vasa under sådana förhållanden vågat ta
ledningen i ett uppror mot det samlade Nordens härskare, som
dessutom genom släktskap eller vänskap var förbunden med kejsaren
och många andra av denna världens mäktige, och att han haft
själsstyrka nog att trots sin isolerade ställning föra frihetens sak
till seger, det är utan fråga hans allra största berömmelse, det
mest beundransvärda i hans fyrtioåriga, beundransvärt storslagna
statsmannagärning. Ingen av våra stora frihetshjältar har som
han tryggat framgången av sitt verk utan något som helst stöd
av rikets ledande samhällsklass; t. o. m. Engelbrekt vann ju nästan
omedelbart mäktiga aristokratiska bundsförvanter. Men ehuru
frånvaron av högadlig anslutning kunde synas vara en svaghet
hos upprorshövdingen Gustav Eriksson under befrielsekrigets
första, mest kritiska skede, blev den för honom en styrka, sedan
det visat sig, att han kunnat reda sig en dylik hjälp förutan.
Den nödgade honom visserligen att i den militära ledningen
använda män sådana som Peder Svensson i Vibberboda, Lasse
Olsson, Lasse Eriksson, Peder Uggla, Lambrekt Mattsson och
Lille Jöns Persson. Det var »fältherrar» och krigsöverstar av
den mest blygsamma extraktion, personer, som under den
föregående tiden inte spelat den minsta roll. Men detta hade å
andra sidan den fördelen med sig, att ingen kunde göra Gustav
Vasa befrielseverkets åra stridig; därtill var redan den sociala
åtskillnaden mellan honom och hans underbefälhavare alltför
oerhörd, och efter frihetskriget nedsjönko de bland de
sistnämnda, som överlevt det, också ungefär till sitt forna intet.
Äran av upprorshärarnas segertåg tillföll alltså Gustav Vasa
ensam. Omsider kom den stund, då hela det svenska
folket praktiskt taget var samlat kring honom. Den förste mera
betydande mari, som hyllade honom, var Ture Jönsson. Det
skedde i juni 1521; ännu i mitten av maj hade han varnat
värmlänningarna för Gustav, som vore » litet betrodd både utom och
inom landet», särdeles emedan han »oredligen rymt från sitt
fängelse» på Kalö Att Gustav Vasas isolering inom högadeln
bröts just av Ture Jönsson och att denne inte som så många
andra riksrådsmedlemmar föredrog att, då upproret blev dem
övermäktigt, taga sin tillflykt till Danmark, bör helt visst ses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
