Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Diplomater. En episod från en älgjakt i Norrland. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som fingo upp djur, och tre nätter gå förbi. Komma så andra
och fälla djuret. Då äga de djur, som det fällt hava, och de
gånge ifrån, som ej ville spår gömma. Nu kommer man
framför skall och skjuter djur. Då skall han hava skottbog och
halv bakbog. Nu jaga män djur och följa annan mans hund.
Då har hund halv manslott.»
Den rätt till spåret, som i Östgötalagen vittnar om, huru
bönderna lärt det verkliga jagandets konst på de stora ödeskogarna
kring landskapsgränserna, har ju i vår lagstiftning vikit för
jordägarens rätt, i samma mån som den oskiftade marken delats
upp. Men på de nordsvenska riksallmänningarnas mångmila
vidder har den samfällda jakten in till våra dagar alltjämt
fortgått, och fastän dess ekonomiska betydelse till följd av
förbättrade skjutvapen och hänsynslös rovdrift blivit mindre och mindre,
utgöra de alltmer hopade hindren för det fria »skogandet»
säkerligen ett av de icke oväsentligaste bland de många
vantrevnadselement, som bolagsköpen fört in i bygderna. Naturligtvis var
det otänkbart, att vid 1800-talets avvittrings- och
skifteslagstiftning, som så ensidigt tog sikte på de sydligare bygdernas mera
utbildade jordäganderätt, någon hänsyn skulle tagas till ett för
Nordsverige så speciellt förhållande som den där ännu
livskraftiga uråldriga jaktsedvanerätten. Ännu mindre får man vänta
sig, att jaktstadgar, som framför allt — och i tättbefolkade bygder
nödvändigtvis — intressera sig för markägarens rätt, skulle sökt att
reda upp den samfällda jaktens vanskligheter. Huru och i vad
mån rätten till det uppdrivna djuret stadgats genom hävd, är
en fråga, som så vitt jag vet är oundersökt, men om man
överhuvudtaget ännu i den samfällda jaktens sista fredlösa
dödsryckningar kunnat skönja några rester av rättsbegrepp, skulle
jag med erfarenheter från ganska skilda bygder tro, att en
nedärvd känsla för rätten till det upptagna spåret varit ett bland
de starkare av dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
