Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Diplomater. En episod från en älgjakt i Norrland. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skola märka bakhållet. Det fanns icke mycket hos honom, som
påminte om valpen, men bådas bakben hade en för hundarna
från den nämnda socknen karaktäristisk form, voro böjda och
snedvridna, med stora dubbla sporrar — helt visst ett minne
efter någon sörländsk främling, som för länge sedan där uppe gjort
sig ett namn på jaktens vädjobana och segrat i kärlekens
strider.
»Mor hans var därifrån», fortsatte den gamle skytten, »och
det var något till hynda det.»
En gång, tog den yngre vid, hade de spårat en gammal oxe.
Plötsligt satte sig hyndan och kunde ej fås framåt. Och se, där
låg älgen i buskarna, men det var bolagsskog och vakter ute,
så att man inte kunde skjuta. De hade intet annat att göra
än att kasta en gren efter oxen och sedan börja spåra igen. I
mörkningen fingo de skott på honom. Det var sista kvällen
jakten var lovlig och de skuro av huvudet och buro ned det i
bygden för att visa, att allt gått lagligt och lovligt till.
»Ja», inföll den äldre och ryckte litet närmare det ämne, som
upptog oss alla, »då fanns det älgar i skogen och inte bara
skyttar och hundar. Men Ni — och han vände sig till min
kamrat — Ni ha ju haft lycka i år också, säges det.»
Den tillfrågade vidgick ett par älgar, som i alla fall influtit
i ortens officiella skottlista, samt redogjorde för deras sista öden.
Och de andra, tillade han, upptagande förhandlingstråden, de
hade nog haft tur de också, storskyttar som de voro.
Nej, i år hade intet velat lyckas.
Men den här älgen, sade den äldre och nådde därmed fram
till den brännande frågan, den hade de så när fått i går.
De hade, fyllde hans kamrat i, tagit upp den långt inne på
sina marker och släppt på hunden. Hade han bara kastat
ryggsäcken, hade han säkert skjutit den. Men med maran på
ryggen hade han inte kunnat springa fort nog, och drevet hade
gått ifrån honom.
Och nu, inföll den äldre, hade de följt efter för att se, om
älgen inte gått tillbaka efter myrdragen åt upptagsplatsen till.
Det kunde nog så tänkas, medgav min kamrat, men oftare
hände det, att älgar, som blevo drivna i grannsocknen, följde ett
annat drag — och han nämnde ett, som ledde inåt våra marker,
samt styrkte påståendet med i traktens jaktkrönika välkända fall.
Den ena anekdoten gav den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
