Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Tysklands finansiella läge. Av K. Blomeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 K. BLOMEYER
ståendet att skattetrycket i Frankrike och England är större hör
till fablernas rike. Det framgår redan därav att ententens
garantikommission, som bland annat har till uppgift att pröva
Tysklands skattebörda i jämförelse med de övriga ländernas,
icke förebrått Tyskland att den undandragit sig den i
Versailles-fördraget stadgade förpliktelsen att pålägga minst lika höga
skatter som de allierade länderna. Tyvärr måste man räkna
med en stark tillbakagång i skatteinkomsterna i stället för en
ökning, om man bortser från följderna av ett ytterligare
kursfall. Orsaken härtill ligger i att de viktigaste delarna av
Oberschlesien avskilts från riket.
Måhända kunna på eit eller annat område besparingar i den
allmänna förvaltningen göras. Det är nämligen tänkbart, att
förvaltningsorganisationen i vissa hänseenden kan förenklas.
Därigenom skulle en minskning av antalet ämbetsmän kunna
företagas. Men dessa möjligheter överskattas i regel. Det
påstås ibland, att rikets ämbetsmannakår oerhört tillvuxit. I själva
verket har också antalet ämbetsmän i riksförvaltningen (utom
soldater) stigit från 200,000 till 700,000 1920; Men denna
ökning sammanhänger huvudsakligen med att olika
förvaltningsgrenar i de enskilda staterna övertagits av riket. Därigenom
blevo 455,000 delstatsämbetsmän riksämbetsmän. Den verkliga
ökningen uppgår sålunda till 45,000 ämbetsmän och den har
blivit erforderlig därigenom att 8-timmars-dagen införts, att riket
övertagit nya, delvis med krigets följder sammanhängande
uppgifter o. s. v. Om det verkligen skulle lyckas att med några
tusen minska ämbetsmännens antal, skulle det icke betyda
mycket för 100-milliarders-budgeten. En nedsättning i
ämbetsmännens löner kan icke komma ifråga. Visserligen uppgingo
rikets kostnader för ämbetsmannalöner i genomsnitt till 2,539
mark per person 1914 och 16,607 1920. Men denna stegring
betyder en multiplikation med endast 6,6, under det att
levnadskostnaderna redan under år 1920 voro 10-dubbelt så höga som
1914. De lägst avlönades ämbetsmännens inkomster ha sedan
1914 stigit 8 till 10 gånger, de bättre avlönades 5 gånger och
de högst avlönades 3 gånger. Mellanklassens ställning har sedan
1914 i fråga om verklig inkomst minskats med hälften, de
högsta löntagarnas med 2/3. Då nuvarande livsmedelspris äro*
ungefär 15 gånger så höga som 1914, men avlöningarna i det
väsentliga förblivit desamma, framstår inkomstförsämringen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
