Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 5. 12. 1921 - Bolsjevikernas koncessionspolitik - Rustningsminskningens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 DAGENS FRÅGOR
tagas i detta sammanhang icke i betraktande — som sovjet fordrar
för koncessionernas beviljande, synes man från ryskt håll göra gällande,
att den koncessionstagande staten skulle till sovjet lämna betydande
lån på ungefär följande villkor: sovjet erhåller en viss kredit i den
utländska staten att använda till inköp av industriprodukter i det
kreditgivande landet; som säkerhet för detta lån deponerar sovjet en
mindre guldtäckning (omkr. 25 %); för återstoden erhåller
kreditgivaren vissa koncessioner, som han äger exploatera och av vilkas
avkastning han skall skaffa sig betalning för kapital och ränta samt
en viss förtjänst, sedan han till koncessionsgivaren avstått vissa
kvantiteter av de ur koncessionen erhållna råvarorna eller produkterna.
Ett kallt bedömande av en sådan operation ger utan tvivel vid
handen ett mycket stort riskmoment, då panten eller säkerheten till 75 %
av värdet för försträckningen befinner sig utom pantinnehavarens
domvärjo och betydande kapitalutlägg erfordras för pantens
utnyttjande, till på köpet under från säkerhetssynpunkt mindre betryggande
former.
Den av sovjetregeringen föreslagna koncessionspolitiken synes
vara ett steg i rätt riktning och ge vissa möjligheter för att den
ytterst betydelsefulla ryska marknaden skall på nytt kunna öppnas.
Men de erbjudna villkoren äro ännu icke av den natur, att de kunna
locka till avtal. För en tillfredsställande lösning av dessa frågor vore
det av utomordentlig vikt, om ett internationellt ekonomiskt
samarbete kunde komma till stånd.
När Charles E. Hughes den 12 november 1921
vid Washingtonkonferensens öppnande framlade
amerikanska regeringens plan för begränsning av de tre stora
sjömakternas slagskeppsflottor, så gav han därmed åt
konferensförhandlingarna med fast hand och starkt stöd i den allmänna opinionen en
ledning, som de samlade statsmännen, diplomaterna och amiralerna
torde ha nödgats i huvudsak underordna sig. De besparingar, som
han ställde i utsikt för de tre sjömakternas redan nu hårt tyngda
skattebetalare, voro nämligen så ansenliga, att planens fullständiga
förkastande, eller dess underordnande under den osäkra möjligheten av
definitivt samförstånd i de invecklade Stilla-havsfrågorna från början
kunde sägas vara ur räkningen. Man kunde därför redan tidigt utgå
ifrån att Washingtonkonferensen, hurudant dess förlopp i övrigt
månde bli, komme att resultera i ett avtal om rustningsminskning
till sjöss, som i sina huvuddrag skulle följa de av Hughes utstakade
riktlinjerna.
Med avrustning ha som bekant dessa föga att skaffa. Tvärtom åsyfta
de en stabilisering av de tre sjömakternas marina styrkeförhållanden
inbördes och innebära samtidigt ingen ändring i det obestridda
primat på haven för »the Big three», som skapats genom
centralmakternas nederlag i världskriget samt Frankrikes och Italiens
nödtvungna sackande bakåt i sjöstyrka under krigstidens väldiga
kraftansträngning till lands. Vad den på folkfantasien, ej minst genom
[-Rustningsminskningens-]
{+Rustningsminsknin-
gens+} problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
