Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katolicismen i våra läroböcker. Av G. Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 G. LJUNGGREN
nåden, men måste samtidigt säga sig, att det synes omöjligt att
i praktiken upprätthålla densamma. Det är därför förvisso ingen
tillfällighet, att vårt språk, som aldrig danats till något
dogmatiskt konstspråk på denna punkt, saknar möjlighet att härvid
komma den abstraherande tanken till hjälp. Ordet åkalla är
för oss lika strängt reserverat för gudsumgänge i egentlig
mening som någonsin ordet tillbedja.
Men kan man då ej begära, att vi även i saknad av en
adekvat term skola genom omskrivning klargöra själva saken?
Möjligen. Men detta måste i så fall ske med vidfogade
reservationer, som göra den påkallade objektivitetens värde ur katolsk
synpunkt ganska illusoriskt. Ty med skärpa måste framhållas
den förorening, som den kristna gudstanken genom helgonkulten
inom katolicismen undergått. I densamma lever och florerar den
mest oförfalskade hedendom och den primitivaste vidskepelse i
denna dag lika stark som för tusen år sedan. Den som fordrar
bevis härför läse exempelvis ett arbete sådant som Th. Tredes
berömda: Das Heidentum in der römischen Kirche; Bilder aus
dem religiösen und sittlichen Leben Italiens (1889—91). Det
är här ej fråga om blotta tillfälliga likheter med hedniska kulter.
Nej, den katolska folkfromheten har direkt tagit i arv hela den
stora skara av romerska gudomligheter, som i den vetenskapliga
litteraturen går under namn av specialgudar, ögonblicksgudar etc.
»Det gamla Pantheon i Rom förvandlades», säger Fr. Heiler i
sin bok »Das Wesen des Katholicismus» (s. 24), »i sjunde
århundradet till en kristen allhelgonakyrka — det finnes ingen
mera träffande symbol för den vulgära katolska helgonkultens
hedniska ursprung och karaktär.» Även om den högre, av
mystik och kontemplation förfinade katolska religiositeten ej
faller för samma dom, så gäller enligt Heiler såsom
ofrånkomligt, att den folkliga helgondyrkan ej är något annat än segt
fortlevande antik gudakult. I och för sig skulle saken ej så
allvarligt klandras — ty i all folklig fromhet lever kvar ett
moment av primitiv hedendom — men den gestaltar sig
annorlunda i betraktande därav, att den officiella kyrkoledningen intet
åtgör för att motverka denna uppenbara paganism, utan tvärtom
på allt sätt gynnar densamma och slutit förbund därmed för
att bekvämare behärska okunniga sinnen. Det är ett av den
katolska kyrkans medel och ej det ringaste att hävda sig så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
