Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Kommittéer och ämbetsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 DAGENS FRÅGOR
det är alla vi som samfällt svara för den svenska staten, som också
få ta skulden på oss och söka bättring i framtiden.
Grundfelet kan emellertid ej gärna vara mer än ett: att staten har
tagit sig vatten över huvudet. Statsverksamheten har vuxit till den
grad över alla bräddar, att det skulle ha fordrats alldeles enastående
organisatoriska gåvor hos statsledningen för att få det hela lika bra
skött som förut. Man betänke sådana fakta som att antalet
ämbets-och tjänstemän i de centrala ämbetsverken ökades nästan med
hälften under de fem åren 1913—18 och de affärsdrivande verkens
personal med föga mindre samt att hela den svenska statsförvaltningen
— allt frånsett kommissionsbyråkratien — växte med nära en
tredjedel på fem år. När nu parlamentariska regeringar i växling med
expeditionsregeringar kommit och gått ungefär en gång om året, så
vore det orimligt att vänta sådan ökad effektivitet hos högsta
ledningen som ensamt kunde ha sörjt för lika goda resultat som förut
— detta även under förutsättning av oförändrad personlig kapacitet
hos regeringsmedlemmarna. Var och en som har någon kännedom
om den moderna statsverksamheten vet, att med nuvarande system
en regering nästan aldrig tänker eller kan tänka längre fram i tiden
än, högt räknat, till slutet av nästa riksdag; och med sådana
metoder kan ej en måttlöst svällande statsverksamhet någonsin bli annat
än otillfredsställande. När sedan därtill kommer, att staten
genomgående sänkt sina mer ansvariga tjänares reallöner högst avsevärt^
så måste utsikterna till goda resultat anses ganska obetydliga. Det
enda som verkligen kan hjälpa är att på nytt nedbringa
statsverksamheten inom dess gamla gränser men betala det mindre antalet
tjänstemän ordentliga löner och att slutligen tänka på en regerings naturliga
uppgift att leda en fortlöpande verksamhet, vilket kräver både
personliga kvalifikationer samt kanske än mer arbetsro och längre
funktionstid. Så länge dessa goda ting ej stå att få, och de förefalla
tyvärr endast alltför långt borta, lärer svenska folket få hålla sig
berett på samma slags obehagliga överraskningar som denna gång, så
snart det härnäst råkar finnas någon effektiv statsrevision.
Av kanske särskilt intresse är dock det ljus som statsrevisionen
kastat över kommittéväsendet. Också här är det skäligen ändamålslöst
att söka fördela ansvaret efter partigränser, ty systemet är redan
ganska gammalt i vårt land och har utan egentliga språng
utvecklats till sin nuvarande groteska omfattning. Men att ansvaret
är tungt att bära, skall ej därmed förnekas, och läget kastar ett starkt
ljus över statsverksamhetens karakteristiska drag, särskilt dess
formalism och oförmåga av kvalitativ värdesättning. Så t. ex. i fråga om
de direkta kostnaderna i form av arvoden åt kommittéledamöterna,
efter vederbörandes hemort och ställning som tjänsteman resp.
enskild person (6, 12 eller 18 kronor om dagen). För den något så när
kvalificerade ledamot som arbetar i sin kommitté är detta belopp
helt enkelt löjligt lågt, och de personer äro ej så få som numera på
grund härav ej anse sig ha råd eller lust till kommittéuppdrag. För
andra däremot kan kommittéuppdraget bli ett medel att påverka stats-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
