Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Carl G. Laurin. Nordisk konst. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 131
Hela den femhundra sidor mäktiga volymens väldiga material
är delat i endast tre kapitel: »Forntiden och medeltiden», »Renässans
och Barock» och »Rokoko, gustaviansk och sengustaviansk stil». Men
som förf. har fattat sin uppgift, är egentligen även denna indelning
onödig. I varje fall motiveras den ej av framställningen. Det är
som om livets egen flytande ström hade ryckt författaren med sig genom
historiens förunderligt rika landskap. Ibland kan det hända att ett
mötande strömdrag virvlar honom runt och för en stund driver
farkosten åter den väg den kommit, men det skänker bara dess herre
tillfälle att se föremålen som skymta förbi från nya, oväntade sidor.
Scenerierna behöver han inte beskriva så noga för oss som få följa
med på färden, han nöjer sig i många fall med att peka ut dem,
att ge oss dem i förstklassiga avbildningar, men i stället berättar han
allt vad de komma honom att tänka på, och det är inga tråkiga
saker.
Det är Kristian VII:s slagsmål med vakten och Kingos beskrivning
av när det »store Sejlebsest», det svenska skeppet Stora kronan, flög
i luften: »Hjselp, Gud! Jeg korser mig! Hvor den i Luften smald med
et forfaerdeligt og grusomt Knag og Knald.». Det är fru Brenners
dikt om samma Kingo och biskop Terserus’ predikan i
Kungsholms-kyrkan.
Utan att ett ögonblick misstänka Laurin att i likhet med förf.
till »En hvar sin egen professor» vilja med sin bok »oskadliggöra
all litteratur» måste man med beundran erkänna att man har en
känsla av att han, i likhet med den mångkunnige Falstaff fakir,
såsom källskrifter »använt alla både tryckta, skrivna och uppbrända
böcker», jå jag är inte ens säker på att han behöver vidkännas den
inskränkning i sin källförteckning som fakiren ärligt vidgår, »Lunds
stifts matrikel».
I konstens anknytning till historien är det just som en av den mycket
underhållande bokens många förtjänster ligger. Författarens beläsenhet,
minne och kombinationsförmåga sätta honom i stånd att väva
samman hela den skandinaviska kulturen i ett förbluffande rikt mönster,
där trådarna löpa om varandra på det mest överraskande och
fängslande sätt.
Man skulle ha haft ännu större glädje och nytta av denna
historiska bakgrund, om boken varit försedd med jämnlöpande
regentlängder för de nordiska länderna. Dylika höra till önskemålen för
en ofelbart kommande andra upplaga.
Carl Laurin behärskas som förf. av ett verkligt och för övrigt
högst naturligt patos att vara exakt, och i de flesta fall kan man
också lita på- författarens uppgifter — det är ju mänskligt om trots
all hans vaksamhet dock några missvisande detaljer lyckats smyga
sig in. Så är t. ex. det sid. 268 avbildade och sid. 267 omskrivna
porträttet ej av Schröder, utan av Meytens d. y. Den sid. 295
återgivna helfigursbilden av Fredrik V i kröningsdräkt sitter ej längre i
kungliga foyern på kungliga teatern i Köpenhamn utan utgör sedan
flera år huvudnumret i den danska 1700-talssalen i Statens Museum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
