Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Benedikt XV:s kyrkoregering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 DAGENS FRÅGOR
i de lössläppta lidelsernas fruktansvärda virrvarr. Och i alla hans
senare uttalanden klingar samma grundton igenom: han känner sig
kallad att vara en fredsfurste med uppgift att i varje ögonblick åt
alla håll föra fridens och rättens talan, utan hänsyn till den hetsiga
agitation, som sökte definitivt engagera honom för den ena eller
andra av de stridande. En naturlig konsekvens härav blev, att han
från bägge sidorna, delvis i de mest sårande former, beskylldes för
partiskhet; i Frankrike fann man exempelvis tillständigt att i
pressen beteckna honom som »Papa boche». Efter krigets slut har det
emellertid allt mer och mer blivit klart för alla att hans hållning
alltigenom varit dikterad av såväl moralisk styrka som politisk insikt,
och envar, som i detta ögonblick med oförvillat sinne läser hans
uttalanden under kriget, torde få erkänna att deras upphovsman äger
rätt att räknas som en bland de på en gång ädlaste och klokaste
personligheter som suttit på Petri stol. Att hans strävanden icke
medförde önskat resultat kan förvisso icke läggas honom till last.
De hinder, som reste sig emot honom, stod det över huvudtaget ej
i mänsklig makt att övervinna.
För den katolska kyrkan har hans föga mer än sjuåriga
regeringstid betytt en anmärkningsvärd yttre kraftutveckling och inre
förnyelse. Vatikanens betydelse i världspolitiken är numera ett fastslaget
faktum, och t. o. m. kyrkans motsträviga äldsta dotter Frankrike
har tvungits att återknyta de officiella diplomatiska förbindelserna
med Petri stol. Dess exempel har följts av de flesta bland de efter
kriget nybildade staterna; det kan härvid förtjäna framhållas att även
en protestantisk stat som Holland funnit tidsläget kräva inrättandet
av en beskickning vid Vatikanen. Hos den italienska politikens
ledande män har en likartad tendens framträtt, den gamla nålstyngs- och
ignoreringspolitiken har fått vika för en aktningsfullare behandling,
och viljan till samförstånd och försoning har på flera håll tagit sig
oförtydbara uttryck. De försök som gjorts att krossa den påvliga
makten ha på ett så kännbart sätt lärt vederbörande sanningen av
Thiers ord »Qui månge le pape en crevera», att några förnyade
experiment i den riktningen antagligen ej komina att anställas.
Skall den romerska kyrkans nyvalde styresman visa sig i stånd
att fullfölja sin företrädares så storartat begynta verk? Det är icke
lätt att yttra sig härom, så litet som man vet om Achille Ratti och
hans politiska kvalifikationer. Tidigare har han huvudsakligen gjort
sig känd som en framstående lärd, bl. a. på det paleografiska
området. Som diplomat har han blott verkat under en tvåårig
nun-tiatur i Warschau. För övrigt har hans väg till påvestolen gått över
Bibliotheca Ambrosiana i Milano och det Vatikanska biblioteket i
Rom, för vilka båda institutioner han successivt varit chef. När
Benedikt XV proklamerades, satt Ratti tillsammans med sin
företrädare i ämbetet, den lärde jesuitpatern Franz Ehrle, lutad över en
handskrift i sitt bibliotek och hann ut just lagom för att^se när
folkmassan sti ömmade ut ur Pefersbasilikan efter att ha emottagit
den nyvalde påvens första välsignelse. Knappast tänkte han väl då,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
