Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens Frågor 23. 5. 1922 - Lord Salisburys biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 315
Den första av dessa insatser faller på det inrikespolitiska området
och ändades med ett nederlag: hans sega och bittra kamp mot 1867
års parlamentsreform. I denna strid framträda tvenne av hans mest
karakteristiska drag: självständigheten, som icke låter sig driva av
partipiskan, och förkärleken för klara principer, som icke vare sig
av politiskt sportintresse, åtrån att »dish the whigs*, eller oklar
politisk romantik, tilltron till den brittiska nationalkaraktären, kan
förmås att frångå vad eftertanken säger vara statsnyttans krav. Ty vad
det för lord Salisbury gällde var en princip: icke att förmena den
kroppsarbetande klassen den representation, som kunde vara förenlig
med rikets sannskyldiga nytta, utan att sätta en bom för
demokratien, massväldet, möjligheten för en klass och ett klassintresse att
göra sig till härskare över de andra. En sentida betraktare, han
må i resultatet se en välsignelse eller motsatsen, lärer svårligen kunna
förneka, att vid bedömandet av innebörden i 1867 års beslut lord
Salisbury hade rätt och icke hans båda partiledare Derby och
Disraeli, att beslutet icke var något hopp ut i mörkret med oanade
möjligheter för de konservativa idéernas framtid, utan ett knäsättande
av den radikala demokratien och därmed inledningen till en låt vara
fredlig men icke dess mindre fullständig omvälvning av Englands gamla
författning. Detta kan icke fördöljas av det faktum, att under den
följande mansåldern intill sekelskiftet det konservativa partiet mer
än halva tiden satt vid makten. Vad den omvälvning som
möjliggjordes av 1867 års beslut fört med sig av gott eller ont för det
brittiska rikets framtid, därom har en senare eftervärld att döma.
Såsom bärare av riksintresset har den engelska demokratien ännu ej
genomgått sitt eldprov; vad den hittills förmått bär varsel för både
framgång och olycka.
Även det andra av de båda nämnda insatserna, avvecklingen av
den orientaliska krisen, bär i hög grad prägeln av lord Salisburys
personlighet. Hans turkiska politik innebär, så underligt det kan låta,
en brytning med den från lord Palmerston nedärvda tradition, som
i det osmanska rikets upprätthållande såg ett livsintresse för England.
Redan då uttalade lord Salisbury sin sympati för Turkiets delning,
och så tillvida var hans bekanta förslag till kejsar Wilhelm vid
regat-tan i Gowes blott ett återupplivande av en gammal tanke. Redan från
början framträdde en i hans väsen grundad motvilja mot all
accentuerat nationalistisk politik, allra helst i jingoistisk-sensationell form.
Hela hans sätt att taga på de utrikespolitiska problemen var kyligt
och nyktert, med stränga krav på att genomtänka dem med
följdriktighet och sammanhang. Den Lloyd-Georgeska utrikespolitiken med
dess ständiga svängningar från dag till annan, från morgon till afton,
dess sensationella reklam och primitiva filmdramatik, skulle ha varit
honom ytterligt motbjudande och synts honom ytterligt ineffektiv.
Karakteristisk för lord Salisbury är över huvud hans ovillighet mot,
att icke säga fruktan för att taga masslidelserna till hjälp i det
utrikespolitiska spelet. Han leddes i denna sin uppfattning av den
numera nästan glömda vishetsregeln, att ett fåtal statsmän med
indivi-22. Svensk Tidskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
