Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kommunismen i Finland efter upproret. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svaret kommer naturligtvis att variera med personlig
uppfattning och partiståndpunkt, och jag är den förste att medge, att
materialet varken är tillräckligt stort eller allmängiltigt att
kunna trotsa varje borttolkningsförsök. Men vissa fakta synas
mig dock framstå i en så skarp relief, att de icke ens med
bästa vilja kunna negligeras.
Har alltså till en början den försoningspolitik gentemot de
röda, som inaugurerades av centerpartierna i Finland på
sommaren 1919 lett till åsyftat resultat? Har den bidragit att
försona de röda med det borgerliga samhället och att leda dem
in på mera fredliga parlamentariska vägar? Nej, effekten har
varit den rakt motsatta. Som vi sett, existerade ännu på våren
1919 ingen som helst organiserad kommunistisk rörelse i
landet, vare sig legal eller underjordisk, och vad som var än
märkligare, vid valen röstade hela det röda lägret, inklusive de
frigivna rödgardisterna, högersocialistiskt. Den kommunistiska
rörelsens uppflammande kan först konstateras några veckor efter
det demokratiska genombrott, som markerats av presidentvalet,
general Mannerheims avgång och den första
Vennola-ministärens makttillträde, och innan året är slut, har den redan med
den demokratiske inrikesministerns goda minne hunnit skaffa
sig en egen tidskrift, egna dagliga tidningar och en
maktposition inom flera av de gamla arbetarorganisationerna i
huvudstaden. Och på samma sätt har det sedan gått i fortsättningen.
Varje eftergift från det borgerliga samhället, varje glidning
vänsterut i den allmänna inrikespolitiken, varje ny försoningsamnesti
har endast givit kommunismen ny vind i seglen och kommit
den röda kammen att svälla högre. Eftergifterna ha tolkats som
svaghet och försoningsförsöken som bevis på att det borgerliga
samhället redan vacklar i sina grundvalar; med de ökade
utsikterna till seger ha anhängarskarorna tätnat på nytt och
tonen i den röda pressen blivit allt våldsammare, bittrare och
mera segerviss. Med all sin egen vänsterglidning har centerns
politik icke förmått locka kommunisterna ett enda steg åt höger
eller förmått dem att vika en hårsmån från sitt blodiga
omstörtningsprogram. Annorlunda kan det icke heller vara.
Det borde icke behövas mycken psykologisk instinkt för att
man skall förstå, att en fast och fullständig livsåskådning som
kommunismen — en åskådning, som för övrigt varken saknar
genialitet i sin teoretiska byggnad eller ett visst vilt inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
