Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Lytton Stracheys essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gladstonekaraktäristik han inflätat i sin essay över general Gordon — men att han
fört in ett element av hälsosam friskhet och sälta i Englands
moderna biografiska litteratur, det kan av ingen förnekas.
Det var ej någon lätt uppgift att med ett förstlingsverk som det
ovannämnda bakom sig ånyo träda fram för publiken, då man ju
kunde förutse att jämförelsen med Eminent Victorians lätt nog skulle
vara ägnad att ställa även ett i och för sig erkännansvärt arbete
i skuggan. Men Lytton Strachey lyckades även i detta fall behärska
situationen. Hans andra bok, en biografi över drottning Victoria,
(1921) fängslade även den i sin ordning publikens intresse i så hög
grad att de tidigare essayerna för ett ögonblick ställdes i skuggan.
Att dess succès blev så stor berodde utan tvivel väsentligen därpå
att den verkade så oerhört överraskande. Stracheys skildring
klargjorde nämligen med ett slag för den engelska allmänheten att
drottning Victorias personlighet under årens lopp omärkligt men stadigt
glidit ut ur dess synkrets i så hög grad att hon i själva verket, som
en kritiker uttryckte sig, för genomsnittsengelsmannen ägde föga mera
faktiskt realitet än drottning Anna: en regent, förbunden med minnet
av några årtal och en del viktiga politiska fakta men knappast något
därutöver. Strachey ställde henne däremot återigen levande och
påtaglig inför allas ögon såsom den kvinna hon var, befriad från alla
den officiella kanonisationens skrymmande attribut. Den böjelse för
sarkastisk kvickhet som kännetecknar hans författareskap har
visserligen ej heller här förnekat sig, snarare tvärtom; medgivas måste
dessutom, att skildringen onekligen här och var tangerar det
indiskreta. Men utan fråga är hans karaktäristik av drottningen i stort
sett ett verkligt mästerstycke av levande och saftig
människoskildring, och det är icke att undra på att åtskilliga uttryck och
vändningar ur densamma redan börjat visa tendens att övergå till
bevingade ord.
Stracheys senast utkomna verk är ett för några veckor sedan
publicerat essayband, betitlat Books and Characters (1922), där en
del tidigare på skilda håll offentliggjorda studier och uppsatser
återfinnas sammanförda. Även detta arbete utgör i viss mening en
överraskning, så till vida nämligen att den skarpsynte människoskildraren
här rör sig på ett nytt område, skönlitteraturens. Vad mera är,
han framträder med ett slag som på en gång en subtil kritiker och
en litteraturpsykolog av rang. För att yttermera accentuera den
överraskning han erbjuder sitt publikum inleder han sin bok med
en studie över en författare, som antagligen för de flesta engelsmän är
totalt okänd, nämligen Racine. Att Strachey kommit att ägna honom
sitt intresse beror måhända ursprungligen på ett slags
motsägelselusta. För några år sedan utkom nämligen ett arbete av en annan
engelsk kritiker, John Bailey, där Racine i en kort uppsats
behandlades med summarisk överlägsenhet och avfärdades som en andra
klassens författare, omtalad och berömd blott på grund av sina
landsmäns oförmåga att skilja på stort och smått. Detta omdöme har
tydligen lockat Strachey in på studiet av Racine, och resultatet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
