Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Den italienska fasciströrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 461
(prästen Don Sturzos»folkparti») och de borgerliga vänstergrupperna.
I planen för denna samverkan ingick även, att den åsyftade nya
koalitionsregeringen skulle låta myndigheterna stävja fascisternas
självsvåld. Dessa »kollaborations»-förberedelser avbrötos i juli av en
plötslig ministerkris, vållad av att fascisterna i Gremona gjort visit i
den halvsocialistiske klerikale deputeraden Migliolis bostad och
genom förstöring av möbler uttryckt sitt ogillande av hans politiska
verksamhet. Hans partivänner samverkade i förargelsen med
kommunister, socialister och borgerlig vänster om att störta ministären
Facta, och ett par veckors förvirrad ministerkris följde, innan Facta,
sedan olika partikombinationer förgäves försökts, med en lätt
rekonstruerad ministär återvann sin post och majoritet i kammaren.
Under ministerkrisen gjorde socialisterna sig skyldiga till det taktiska
missgreppet att söka demonstrera sin makt genom en kortvarig
generalstrejk »till försvar för den lagliga ordningen». Det paradoxala i
att avbryta samhällsfunktionerna för att försvara samhällsordningen
retade allmänheten, och i strejkledningen fingo naturligtvis de
kommunistiska ytterlighetsmännen övertaget. Myndigheterna visade en
flat passivitet, som erinrade orn Nittis ministertid
Då ingrepo fascisterna. I Milano, som vanligt strejkrörelsens
brännpunkt, mobiliserades de av Mussolini. De höllo tåg och
spårvägar i gång, stormade rådhuset, där den socialistiska magistraten
hissat den röda flaggan, körde bort de röda magistratsmedlemmarna
och gjorde helt hastigt slut på strejken, varefter polis och militär,
som dittills hållit sig undan, högtidligen övertogo ordningens
upprätthållande. Liknande scener utspelades i ett sextiotal andra
städer, och i de flesta av dem besatte fascisterna lätt och lekande
Folkets hus, flerstädes helt enkelt ersättande de socialistiska
»arbets-kamrarna» med fascistiskt färgade organisationer, till vilka i många
fall arbetarna anslöto sig. Denna övergång av fackföreningar från
kommunism till fascism är ett fenomen, som här och där förekommit
redan före storstrejken och det belyser i sin mån fascismens
karaktär av demokratisk folkrörelse. I Genua, Bari, Livorno och Ancona
ha tiotusentals hamnarbetare övergått till de fascistiska
fackföreningarna, enbart i Genua 12,000, av vilka 2,000 togo steget fullt ut och
inträdde i själva stridsorganisationen, stadens »Fascio di
Combatti-mento». I Ancona anslöto sig metallarbetarna till
fascistorganisa-tionen, och försoningen mellan stadens arbetare och fascister
beseglades med en glad kärleksmåltid. Denna massövergång av arbetare
till mer eller mindre utpräglad fascism betyder ingalunda, att dessa
vänt socialismen ryggen, men väl att de söka frigörelse från
kommunistväldet i sina föreningar och skydd mot de ideligen
återkommande strejkparollerna. Omvänt påverka väl även nykomlingarna
fascismens karaktär och uppfriska hos Mussolini minnet av hans
syndikalistiska föregåenden. Tillsvidare predikar han, att »fascisterna
måste bli staten», erövra regeringsmakten antingen genom en stor
parlamentarisk valseger eller med illegala medel. De skulle därpå
ge Italien en regering, medan andra partier endast kunna åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
