Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Det grekiska nederlagets innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 463
nast dödsstöten för panhellenismen och ett känbart bakslag för
Englands maktställning i främre och mellersta Orienten, det hotar
därutöver att lössläppa krafter, erinrande om gamla orientaliska sagors
»andar, uti flaskor boende», med lika fantastiskt vittsvävande
gestaltningsmöjligheter som dessa. I alla händelser måste nu erkännas, att
i Orienten pågår världskriget alltjämt ej allenast formellt — då ju
ratificerad fredstraktat ej åstadkommits — utan som en påtaglig
verklighet och med svårberäkneliga utvidgningsmöjligheter.
En rad svåra engelska och franska missgrepp ha vållat denna
situation, vars allvar först nu så småningom tyckes börja gå upp
för de sedan länge mot varandra intrigerande kabinetten i London
och Paris. Det första och grundläggande av dessa missgrepp var,
att man vid vapenstilleståndet i Mudros hösten 1918 ej vidtog
effektiva anstalter för de turkiska truppernas avväpning. Uppgiften var
svår, men knappast olöslig. Turkarna voro i grund slagna. De
syntes böjda att med österländsk fatalism taga konsekvenserna av
detta faktum. Detsamma gällde den islamitiska världen i övrigt. I
Palestina och Mesopotamien hade muhammedanska krigare av arabisk
och indisk nationalitet haft väsentlig andel i det nederlag som
tillfogats sultanens trupper. Tyskarnas klumpiga försök att mot sina
västeuropeiska motståndare organisera »det heliga kriget» hade
jäm-merligen misslyckats, medan däremot engelsmännen med framgång i
sina syftens tjänst mobiliserat arabernas motvilja mot de turkiska
tros-förvanterna och fransmännen skickligt tagit vara på de bildade
turkarnas traditionella och av världskriget relativt oberörda
fransksympatier. Konstantinopels ockupering med allierade trupper togs i
den övriga muhammedanska världen som en beklaglig men relativt
naturlig följd av det turkiska nederlaget, och medkänslan med »fången
i seraljen», den mot de allierade fullständigt maktlöse sultanen,
tycktes vara påfallande fri från yttre tecken till den fanatism, som
måhända kunnat väntas bryta ut vid nyheten om att kalifen, »de
rätttroendes behärskare», själv i Konstantinopel behärskades av kristna
makters ockupationstrupper.
Vad som väckte de besegrade turkarna ur resignationen och inom
den islamitiska världen i övrigt gav fart åt harmens bitterhet var
den grekiska ockupationen av Smyrna i maj 1919. Den företogs
mitt under fredskonferensen och på Högsta rådets direkta anmodan
till Grekland; ej blott England, utan även Frankrike, Italien och
Förenta staterna ha alltså del i ansvaret för detta ödesdigra missgrepp.
Om Smyrnaockupationens återverkan på turkarna yttrade nyligen
diplomaten Mustafa Resjid pascha: »Vår nationella rörelse föddes i
ringhet, men började växa och utveckla sig till sin nuvarande styrka
från det ögonblick, då grekerna landstego i Smyrna.» Deras
utdrivande vid första lägliga tillfälle blev varje turks ivriga förhoppning,
och man slöt av denna ockupation, att makterna ämnade fråntaga det
turkiska folket dess fria bestämmanderätt även i dess gamla hemland
Anatolien. I Mustafa Kemål fick rörelsen en energisk ledare, och
avväpningens ofullständighet möjliggjorde dess militära organisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
