Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Svenskt bildningsarbete i Estland i våra dagar. Av Gideon Danell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT BILDNINGSARBETE I ESTLAND I VÅRA DAGAR 493
presentation av den bland de fyra bönderna, som varit hans
dialektmeddelare, må här efter de i Uppsala
universitetsbibliotek förvarade anteckningarna avtryckas. Den grundar sig
tydligen på den vane etnografens skarpa iakttagelse.
»Matts Mattsson Planman, född år 1813 i Syttlupps by på Estlands fasta
land i Nukka socken, Bonde under det Gapt. Baron Töb (Taube?) tillhöriga
hufvudgodset Rikkols, norr der om vid kusten — — — är en lång, axelbred
karl, med förståndiga mörkblåa ögon, bred panna, beiiadt och kring axlar och
bröst hängande brunt hår, med hvita tänder, men utan skägg. Ett uttryck af
förstånd och mild undergifvenhet ligger i det vänliga ansigtet, der i de
manliga dragen armodet, bekymmer och slafveriet redan i djupa fåror intryckt
prägeln af ett rörande svårmod. Undergifvenhet och allvarlig gudsfruktan
röjde sig i allt hans tal, ett godt och redigt förstånd under språk-samtalet
(hvars mening han snart fattade) samt känsla för traditionerna från svenska
tiden. — Hans drägt består i skinn mössa, brun, ullfärgad långrock med eii
tät rad tenn-knappar och blåa ull-häktor, blå väst, gula sämskade korta
skinnbyxor utan hängslen, strumpor och sko-sockor af obarkadt läder.
Blaggarns-skjorta, läder-bälte om lifvet samt vid behof fårskinnsfordrad långrock och tjocka
ulle-van tar fullborda hans klädsel».
År 1861 tycks det ha väckt en del uppmärksamhet, när några
Ormsö-bönder överkommo till Sverige för att hos Karl XV
framföra klagomål mot godsägaren baron Stackelberg.1
I övrigt förefaller det, som om under senare delen av
1800-talet det endast varit vissa religiösa kretsar i Sverige, som trätt
i någon egentlig förbindelse med Estlands-svenskarna.
Omkring 1870 upprördes de protestantiska länderna av de
massomvändelser till grekisk-katolska kyrkan, som vid denna
tid ägde rum i Östersjöprovinserna tack vare esternas och
letternas låga bildnings-ståndpunkt och ryssarnas hänsynslösa
propagandametoder. Den s. k. Evangeliska Alliansen beslöt sända en
deputation till ryske kejsaren, för att anhålla om rättighet för dem
av de övergångna, som så önskade, att återgå till lutherska
kyrkan. I deputationen deltogo två svenskar, och den
insamling, som gjorts för att bekosta dessas resa, lämnade ett
överskott på 4,000 kronor. I enlighet med det upprop, som i mars
1871 utfärdats rörande saken, »Till bekännare af
evangeliskluthersk tro i Sverige» (omtryckt i Kyrkohistorisk Årsskrift
1910), skulle överskottet användas till bibelspridning bland »den
svensktalande befolkningen å de estländska öarna.» Men när
1 I en ledande artikel den 7 sistl. augusti i Svenska Dagbladet
återupplivades minnet av denna estlandssvenskarnas rörande tilltro till den svenske
konungens obegränsade makt att skydda svenskar även utanför Sveriges rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
