Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Reformer och missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 597
Har socialpolitiken lyckats i det senare avseendet? Vår generation
måste svara nej. Bismarck skulle också säkerligen vid det här laget
lika livligt beklagat sin socialpolitik, som han på sin ålderdom bittert
ångrade sina mannaårs största inrikespolitiska reform, den allmänna
rösträttens införande. Det sociala missnöjet har socialpolitiken icke
kunnat dämpa. Men socialpolitiken behöver därför icke vara oriktig.
Man skall blott icke begära för mycket av den, trots all reklam i
denna riktning av dess förespråkare. Ty ingen som helst yttre reform
kan döva eller ens dämpa den sociala oron i samhällsdjupen. Denna
är innerst av andlig art, och det behövs n^cket av nutida
materialistisk-mekanistisk dogmatism för att tro, att själanöd kan botas med
bättre sovel till brödet och mera »populärvetenskaplig folkupplysning».
Här i Sverige ha vi exempel härpå. Borde icke 1918 års stora
seger för demokratien hava avsevärt tillfredsställt de svenska
arbetarna? Vederbörande vänsterpartier kunna kanske ha mindre anledning
till belåtenhet; det är säkert icke nyttigt för någon, allra minst för
ett politiskt parti, att med ett slag få hela sin önskelista förverkligad.
Liberalerna äro också på väg att avlida, sedan blott det splittrande
förbudet står dem åter. Och socialdemokraterna sågo nog med
hemlig oro de författningshinder falla, som förut spärrade vägen till
framtidsstaten. Knappt komna till makten, skyndade de sig att i
Socialiseringsnämnden anbringa ett nytt provisoriskt förhinder för det
fatala programmets omedelbara realiserande. Taktiken är densamma
som i Tyskland före kriget; de ortodoxa marxisterna med Kautsky i
spetsen ansågo läget när som helst moget för den »sociala revolutionen»,
men denna borde dock uppskjutas till tiden efter nästa riksdagsval!
Hur reagerade de svenska arbetarna efter 1918 års »genombrott»?
Icke fullt så drastiskt som de norska, vilka belönat sitt lands ställning
som obestridligt »föregångsland» ifråga om radikala reformer på alla
möjliga och omöjliga områden med en inom den västerländska
arbetarrörelsen enastående massövergång till den ryska bolsjevismen. Man
frestas misstänka, att det norska reformrekordet står i bestämt
samband med detta proletära pilgrimståg till Moskva! Månne det icke är
så överallt i det nutida samhället? Har icke det Lloyd-Georgeska
reformjäktet radikaliserat arbetarna i England i lika mån som den
socialkonservativa tredje republiken avlyst barrikaden som politiskt
kampmedel i Frankrike? Gå de borgerliga partierna åt vänster, så
faller arbetarpartiet av lika många streck åt samma håll; och tvärtom,
ifall direktionsförändringen sker åt höger. Det borgerliga samhället
bestämmer med andra ord självt, var fronten för »klasskampen» skall
förläggas. Man skulle kunna kalla detta för en »sociologisk lag» om
den politiska partipolariteten. Det komiska draget hos denna politik
å la Motvalls käring mildrar i hög grad dess påstådda karaktär av
s. k. idékamp.
Hösten 1918 voro hos oss författningsfrågorna och 8-timmarsdagen på
»dagordningen», och följaktligen tillgrepos de som revolutionens
besvärj elseoffer. Men hade av en slump frågan om »industriell demokrati»
eller den nya skolreformen varit i lika grad aktuella, hade naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
