Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIESKRIVAREN JONAS HALLENRERG 113
i det tal, varmed han 1787 tog inträde i Vitterhets-,
historie-och antikvitetsakademien. Han företar här en utförlig
»Undersökning, huruvida forntidens historiske arbeten kunna nu för
tiden tjäna hävdetecknare till eftersyn». Till ej ringa grad har
denna kärnfullt formade, om stor lärdom vittnande
historiografiska principundersökning framkallats av abbé de Mablys
1783 tryckta De la maniére d’écrire 1’histoire, en stridsskrift
mot Voltaire och den engelska historieskrivningen, vilken
påstods icke uthärda jämförelsen med den klassiska. Hallenberg
bestrider ej de gamlas stora förtjänster, men vad han vill visa
är, att problemställningen är felaktig, då historieskrivarens
uppgift och arbetssätt nu äro andra än i Grekland och Rom. Som
det stora namnet inom historieskrivningen, som en dess
förnyare framstår för Hallenberg venetianaren Paolo Sarpi.
Voltaire nämner han ej — däremot ofta Robertson. De regler han
framställer till samtida historieskrivares beaktande utgöra i
korthet de praktiska slutsatserna av Lagerbrings kritiska gärning
liksom av hans eget föregående författarskap. Han inskärper
samvetsplikten a’tt icke blolt aldrig skriva osant utan »hava all
möda ospard att framleta sanningen, som ofta ligger djupt
förtryckt»; han framhåller som det därnäst angelägnaste
huvudmomentens och huvudsakernas tillbörliga framhävande; han
betonar nödvändigheten av att väga och pröva källornas
uppgifter, vikten av noggrann dokumentering och av egna
meningars särskiljande från andra vittnesbörd. Beträffande den
historiska framställningen ser han fortfarande idealet däri, att
»läsaren oförmärkt ledes ifrån en händelse till en annan»:
»Händelsernas sannfärdiga förlopp måste mest aktas, änskönt
skrivsättet därigenom skulle bliva mindre behagligt.» Överhuvud
brännmärker han varje offer åt hänsyn av ena eller andra
arten, om de på minsta sätt inkräkta på de sanningsvärden en
historisk författare städse måste ha inför ögonen. När han bl. a.
finner tillfälle att framhålla de skilda lagar, som gälla för
»teaterskrifter» och för historia, har han tilläventyrs haft sin
kunglige åhörare i åtanke.
När Hallenberg 1787 höll detta tal, synes första delen av hans
nya arbete ha förelegat i manuskript. Det dröjde emellertid
ännu tre år, innan något band av Svea rikes historia under
konung Gustaf Adolf den stores regering publicerades. Fyra
band följde; med det femte, som förde skildringen fram till år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
