Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIESKRIVAREN JONAS HALLENBERG 121
sätt till aristokratiens bibehållande». Samma uppfattning präglar
hans mycket ogunstiga karakteristik av Frihetstiden, vari han i
lika mån nagelfar och klandrar båda partierna. Rötterna till
det adelshat, som här framträder, ligga klara i dagen.
Beröringspunkter finnas otvivelaktigt med en något äldre svensk
historieskrivning, representerad av Lagerbring och Botin; även
hos dem är en antiaristokratisk tendens omisskänlig, om ock mera
dämpad. Men det är främst Hallenbergs allmogebörd, som tagit
ut sin rätt. Bondesynpunkterna ge sig gång på gång till känna,
särskilt i teckningen av Frihetstiden men över huvud i hela
grundsynen: kunglig regering är »husfaderlig styrelse». Med samma ord
har Hans Järta tecknat den svenska allmogens kungaideal. Vid
sidan därav skönjer man tydliga inflytelser från den utgående
Frihetstidens polemik om börd och befordran. Slutligen avspeglar
hans uppfattning vissa impulser från den franska
revolutionstidens politiska spekulation. Han åberopar bl. a. den
engelskamerikanske revolutionsvännen Thomas Paine, vars Rights of
man (1791—92) han studerat i fransk översättning, och från
vilken han lånat vissa antiaristokratiska motiveringar och
uttryck. Men det är lätt att se, att dessa främmande impulser
icke äro av djupgående art. De ha närmast kommit till
användning för att maskera radikalismen i författarens personliga
ståndpunkt. »Jag är angelägen att anmärka», skriver han, »det
desse tankar äro lånte av godkände, utländske författare, dels
emedan allt främmande har i Sverige ett så ganska säkert värde,
dels emedan det skulle tillräknas en svensk såsom högst
förgripligt att av eget bevåg fälla dylika omdömen och visserligen
störta honom i olycka. Intet ämne har varit så farligt att
vidröra i svenska historien som detta, inga händelser äro för den
skull så litet utredda som de hithörande, och jämväl en
hävdetecknare, som, att förtaga allt sken till misstankar om
partiskhet, sammanfattar sina dithörande berättelser av själva orden i
gamla handlingar och konungabrev, kan icke undgå
bestraffningar». Det är, som man genast finner, om sig själv
Hallenberg här talar. Och det är i själva verket en jämförelse med
sig och sitt eget verk, som han anställer, när han i samma
utkast till Gustav III:s historia karakteriserar Olov von Dalin: ett
lysande snille, »den förste som på svenska värdigt skrivit sitt
fäderneslands historia, vilken han dock stundom lämpat efter
aristokratiske tänkesättet; röjer tydligen, att han här och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
