Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Gunnar Gastréns Juhani Aho-biografi. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 LITTERATUR
död för. Detta är utan tvivel finskt. Det är något osjälvständigt
och man kunde vara frestad att säga omanligt över Ahos hjältar —
om man nu bör kalla dem hjältar. Trots goda ansatser och en ofta
ytterst livfull skildring är det mestadels ingen dramatisk kraft och
ingen tragisk storhet som uppbära handlingen, utan det hela får en
mera elegisk karaktär. Detta gäller särskilt såväl om den stora
romanen Panu (ett mansnamn med betydelsen låga), med ämne
från den sista striden mellan fornfinsk hedendom och luthersk
kristendom i norra Karelen under senare hälften av 1600-talet, som om
Vårdagar och frostnätter, där 1840-talets nyvaknade finskhetsiver och
Kalevala-dyrkan skära ihop med den savolaksiska pietismen. Dock
är Panu ett betydligt starkare, färgrikare och mer gripande arbete
än det senare, rikt på både fängslande livfulla och vederhäftiga
kulturskildringar och en tjusande naturlyrik på prosa. Det är nu tjugufem
år sedan jag läste Panu, och mer än en enda gång var det ej; men
likafullt sitter den rätt stadigt fast i minnet — ett vittnesbörd om
det välde Aho har över sina läsare.
Den bild Castrén ger av Aho som människa och författare är
sällsynt vinnande, ehuru svagheterna ingalunda äro undanskymda. En
mångsidig, finkänslig, i ordets bästa mening human personlighet är
det vi här möta, även om han i många stycken var mer än lovligt
naiv, för alt icke säga rent ut barnslig i sin folklighet, och i sina
unga dar visst icke var fri från fanatism och förlöpningar i sin
finskhetsiver och då lika litet som åtskilliga andra på fennomanskt
håll hade någon uppfattning av grundlagens helgd, då den kom på
tvären med de finsk-nationella språkliga intressena: han tillhörde ett
ungt folk utan traditioner, utan nedärvd känsla för formen. Med
åren och den vidgade syn på världen han vann, ej minst genom sina
utländska resor, framförallt den till Paris 1900—1901, vek denna
fanatism emellertid och lämnade rum för en måttfull och från all hätskhet
fri strävan att höja det finska folket och den finska kulturen. —
Castrén visar också en rättvis uppskattning av allt det bärande starka
hos finskhetsrörelsen och sticker icke under stol med avigsidorna
hos den svenska kulturen i Finland — det lättsinne, den
njutningslystnad och den ytlighet som så sticka i ögonen och för mångas syn
skymma undan det manliga allvar, det fosterländska mod och den
eldhåg för idealen som ha trotsat de hårdaste påfrestningar.
Nu, när åren ha gått, ter det sig huvudsakligen löjligt, vilka heta
strider det i Finland stod om Juhani Ahos namn på den tid han
egentligen först nådde konstnärlig mognad, på 90-talet. Han beskylldes
liksom så många av 80-talets författare på andra håll för
lättsinne och sedefördärv — han, den strängt allvarlige, ansvarsmedvetne
och av de mest ideella strävanden fyllde, bottenärlige livsskildraren!
Väl var det egentligen på finskt håll som novellerna Ensam och
Prästens hustru brännmärktes som osedliga — den förra kallades
t. o. m. rent av för pornografi — under det alt den svenska kritiken
i allmänhet ställde sig mycket förstående mot Aho. Men det kunde
ju icke kännas vidare roligt för denne att bli »biten av egna hundar»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
