Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Bankinspektionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-Bankinspektionen.-]{+Bankinspek-
tionen.+}
DAGENS FRÅGOR
I ett föredrag på Nationalekonomiska Föreningen den
20 mars, vilket nu utgivits och förtjänar stor spridning,
fäste prof. Brisman uppmärksamheten på det egendomliga faktum, att
banksvårigheterna i olika länder stått i direkt förhållande till
lagstiftningens ingripande på bankväsendets område. Trots ett prisfall,
en arbetslöshet och en svårighet att exportera, som snarast överträffat
våra, har England knappast haft några allvarligare bankförluster —
och i England finnas över huvud inga bestämmelser om vad en bank
får göra eller underlåta, jå, namnet bank står öppet för vilket
företag som önskar antaga det. I Sverige däremot är bankväsendet ej
blott underkastat de mest minutiösa bestämmelser i två stora lagar på
hundratals paragrafer; i sin vishet har statsmakten dessutom givit
bankerna en särskild barnjungfru, kallad bankinspektören och omgiven av
fem ledamöter i inspektionen jämte en suppleant och två byråinspektörer.
De lysande frukterna av dessa åtta eller nio herrars verksamhet omge oss.
Genom bankinspektörens garanti för det utpräglade kristidsföretaget
Svenska lantmännens bank förleddes Riksbanken att överta bankens
säkerheter i en omfattning, som hotade att åsamka Riksdagens bank
stora förluster;och då bankofullmäktigen Molls ståndpunkt alltid varit,att
Riksbankens förluster på ett eller annat sätt skulle överflyttas på
andra — under och efter kriget skulle de utländska valutornas nedgång
avhjälpas genom försämring av det svenska penningvärdet — så
återstod ingenting annat än att kasta följderna av barnjungfruns
försumlighet på maktlösa utomstående, nämligen på de skattskyldiga. Olyckan
är nu skedd och kan svårligen göras ogjord.
Det skedda ger onekligen anledning att tänka på om ej
Bankinspektionen genom själva sin tillvaro gör mer skada än nytta och om
detta ej skulle vara fallet, även om dess ledning besutte större
personliga kvalifikationer än den nuvarande.
Till en början visar sig detta t. o. m. på inspektionens särskilda
område, nämligen vården om insättarnas medel. I fråga om
Lantmannabanken föranleddes alla möjliga insättare, däribland
hushållningssällskap och andra halvofficiella institutioner, att överflytta sina
medel från solida banker till det nya värdelösa kristidsföretaget och
kunde så till vida känna sig berättigade därtill som svenska
bankinsättningar ansetts ha eit slags osynlig statsgaranti på grund av
bankinspektionens blotta tillvaro. Visserligen anmärkte prof. Brisman
i sitt föredrag med rätta, att denna slutsats ur inspektionens tillvaro
måste anses lika oberättigad som om man ansåge förekomsten av
en polismakt medföra statens ersättningsskyldighet vid stölder. Men
säkert är, att allmänna meningen redan före de senaste händelserna
dragit denna oberättigade slutsats, och genom vad som nu skett måste
uppfattningen ha stärkts ofantligt. Ty för att ånyo citera prof.
Brisman torde mindre förmildrande omständigheter än i detta fall sällan
förekomma, och därför lära alla bankrutterade bankledningar ha minst
lika stora anspråk som Svenska lantmännens bank på att bli räddade
genom statens, d. v. s. alla skattskyldigas, uppoffringar. Man bör
tänka på vad detta innebär. Har en bank bara fått oktroj, försvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
