Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dr Samuel Johnson. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 O. WIESELGREN
Ty om han var skarp mot andra, visade han sig trots all sin
självmedvetna stolthet icke mindre fordrande mot sig själv.
Gripande framträder detta i en episod från hans ålderdom, då
han sedan länge var en ärad och ryktbar man. Plågad av
minnet av en handling, som han i sin ungdom begått och som
han ansåg moraliskt förkastlig — han hade, då han därtill
anmodades av sin fader, bokhandlaren Michael Johnson, av
högmod vägrat att biträda denne vid arbetet i hans anspråkslösa
butik på marknadstorget i Uttoxeter — begav han sig dit,
uppsökte den plats på torget, där. bokståndet en gång haft sin plats,
och stod där ensam i regn och blåst med hatten i hand en timmes
tid för att gottgöra den förseelse, han i sin ungdom begått emot
sin fader. Det är här icke blott handlingen i och för sig, som
griper oss, utan än mera det djupa moraliska allvar, som
utgör dess förutsättning. I denna sin kärva stränghet står dr
Johnson så gott som ensam i sin samtid, då eljest redan under
inflytande från Rousseau och hans eftersägare deri allmänna
etiska uppmjukningen, det sentimentala medlidandet med
brottslingen och den affekterade tårmildheten börjat fira sina orgier
i den europeiska kulturen. Mot alla dylika moraliska
förruttnelsebakterier var dr Johnson absolut immun, och i betraktande
av denna hans hållning har man icke svårt alt förlåta honom,
att han en eller annan gång kanske slår över en smula i
motsatt riktning.
Liksom den Rousseauska löslighetsmoralen hade även ett
annat av tidens andliga sjukdomsfenomen,
primitivitetssvärme-riet, i dr Johnson en lika obönhörlig som energisk vedersakare.
Det ofta upprepade talet om naturfolkens idylliska liv och
människonaturens ursprungliga godhet väckte hans livliga ovilja
och gav honom anledning till många beska repliker. Då en
gång en lady litet känslosamt frågade honom, om han dock icke
trots allt ansåge att den i naturtillståndet levande människan
vore till sitt innersta väsen god, svarade han med brutal
uppriktighet, att människan på detta stadium enligt hans mening
icke i något hänseende skilde sig från rovdjuret. För den
lantliga idylldiktningen var han alldeles okänslig, liksom han över
huvud taget ej erfor någon entusiasm för lantlivet. Han trivdes
vida bättre vid Fleet street än bland ängar och hagar i
Devon-shire, och i likhet med en av sina Londonbekanta föredrog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
