Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Gruvstrejken i Saarområdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 DAGENS FRÅGOR
presidenten i Saarområdets regeringskommission och hans verksamhet
avteckna sig — fullt harmoniskt. Här måste emellertid många
föregående och högst karaktäristiska episoder förbigås och ett hopp tagas
fram till den nu avslutade strejken.
Den började den 5 januari i år och omfattade alla Saarområdets
gruvarbetare, 70,000 man och med familjerna inräknade utgörande bortåt
halva befolkningen. Förhistorien är denna. Franska staten, som
genom Versaillesfreden erhållit äganderätt till alla Saars gruvor, hade
dessutom, bland andra medel för den penetrationspolitik, som
dräpande karaktäriserats av Hervé, i fredstraktaten tillförsäkrats rätt att
använda fransk valuta vid alla likvider i sammanhang med gruvdriften.
Den dörr., som sålunda öppnades på glänt, skyndade sig Nationernas
förbunds råd att slå upp på vid gavel i den för Saarregementet
grundläggande »rådsrapport», som den 10 februari 1920 vid rådets
första arbetssession sanktionerades av herrar Balfour, Hymans, da
Gunha, Bourgeois, Gaclamanos, Ferraris, Matsui och Quinones de Leon
i St. James’ Palace i London — ett aktstycke, som i allo präglas av
Versaillesfredens anda. Där proklamerades bl. a. direkt att nyssnämnda
klausul i freden »betyder intet mindre än införandet av den franska
francen som Saarområdets mynt» — en bestämmelse för vilken det icke
lyckats Frankrike att vinna fredskonferensens gillande men som på nämnt
sätt ändock insmugglades i fredstraktaten, varpå Nationernas förbunds
råd genast lydigt gjorde resten. När nu franska staten 1921 började
betala gruvarbetarnas löner i francvaluta, voro ännu varuprisen i
Saarområdet ungefär desamma som de genomsnittliga tyska. Detta
betydde stora förmåner för både franska staten och gruvarbetarna,
men i den mån som det franska myntet vann spridning försvunno
dessa fördelar, och den löneskala, som tidigare varit generös, blev
snart mer än knapp. När så Ruhrockupationen medförde ett nästan
fullkomligt avstannande av trafiken mellan Saarområdet och det övriga
Tyskland, stego priserna naturligtvis och nådde snart det franska
prisläget. Numer äro de minst lika höga som de i Lothringen
rådande, och det var därför icke onaturligt, att Saarområdets
gruvarbetare funno sina löner böra närma sig de i Lothringens gruvor
rådande.
Men de franska vederbörande delade ingalunda denna åsikt och
kraven avvisades, varpå strejken följde. Det här klarlagda
sammanhanget visar på vad sätt den franske regeringspresidenten Rault
umgåtts med sanningen, när han talat om att strejken är av politisk
art och härrör från agitation i samband med händelserna i Ruhr, en
kvartssanning, som han med stor framgång tyckes ha serverat
välmenande men lättrogna medlemmar av Nationernas förbunds råd.
Sådant är emellertid upphovet till den strejk, som föranlett
regeringskommissionen för Saar att med tre röster av fem promulgera
den numera världsberyktade »provisoriska förordning», om vilken
Asquith yttrade i underhusets debatt den 11 maj att »man kan
genomforska historien om Rysslands värsta tyrannvälde i Polen utan att
finna ett mer vidunderligt utslag av despotisk lagstiftning eller något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
