Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Diplomatiska förpostfäktningar i skadeståndsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 DAGENS FRÅGOR
Brådskan med den fransk-belgiska svarsnotens avlämnande och
dennas barska innehåll kunde ej undgå att framkalla allvarliga
tvivelsmål, huruvida Poincaré verkligen önskar en skadeståndsuppgörelse
med det nuvarande Tyska riket. Lord Gurzon har i överhuset lämnat
intressanta upplysningar om franska regeringens påfallande iver att
undvika interallierade förhandlingar om ett gemensamt svar. Brittiska
regeringen hade önskat ett dylikt i skadeståndsfrågan, enligt Gurzons
försäkran med fall frihet för Frankrike och Belgien att, om de så
funno lämpligt, särskilt för sig lämna svar i de frågor, som direkt
anginge Ruhrockupationen. Gurzon tillade, att brittiska regeringen
»hade skäl att tro, att denna uppfattning delades av några av dess
allierade» (pluralformen måste betyda Italien och Belgien\ men då
kom plötsligt ett officiellt meddelande, att Frankrike och Belgien
redan uppsatt ett för dem båda gemensamt svar. Och detta meddelades
brittiska regeringen först samtidigt med upplysningen, att svaret 24
timmar senare komme att tillställas Tysklands diplomatiska
representanter i Paris och Bryssel, alltså utan möjlighet för brittiska regeringen
att påverka svarets innehåll ens i de punkter rörande skadeståndet, där
Englands intresse är lika obestridligt som Frankrikes och Belgiens.
Brittiska regeringen, som enligt Gurzon »beklagade detta stegs
onödigt brådstörtade karaktär», skyndade då att samråda med den
italienska, och bägge avläto i sak inbördes likartade separata svarsnoter,
beklagande det tyska anbudets otillräcklighet men uppfordrande till
framställande av ett nytt. Poincarés behandling av Londonkabinettet
i denna fråga erinrar onekligen om greve Berchtolds olycksaliga
taktik i juli 1914 att låta Berlin få del av ordalydelsen av hans
ultimatum till Serbien först när det redan var färdigt att avlämnas. Det
vore att hoppas, att analogien stannade där och att brittiska
regeringen i fortsättningen ej med Bethmann-Hollwegs sorglösa flathet låte
sig tagas i släptåg av en samförståndsfientlig förbundsbroder.
Den fransk-belgiska svarsnoten till Tyskland har en betänklig
likhet med Poincarés söndag efter söndag grammofonmässigt upprepade
krigsmonumentsinvigningstal med deras skorrande biklang av hatsång.
Några positiva bidrag till skadeståndsdebatten innehöll den knappast.
De tyska anbuden förklarades löjligt otillräckliga, om reducering av
Frankrikes och Belgiens andel i de allierades år 1921 av Tyskland
erkända krav (på 132 milliarder guldmark) kunde ej bli tal, den tyska
noten gjorde intryck av »systematisk revolt mot Versaillestraktaten»,
denna traktat gåve Frankrike och Belgien full rätt till de »fredliga
sanktioner» de vidtagit vid Ruhr »utan den minsta våldshandling»;
därigenom erhållna panter ämnade de endast lämna ifrån sig i mån
av verkställda tyska inbetalningar. Några tyska förslag kunde över
huvud ej upptagas till prövning, så länge det passiva motståndet vid
Ruhr fortfor.
Lord Gurzon anslog i sin svarsnot andra toner, fastän även de allt
annat än milda. De tyska förslagen förklarades ha framkallat stor
besvikenhet. De understego ju »den moderata summa» brittiska
regeringen föreslog vid Pariskonferensen i januari och giordes dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
