Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En germansk gestalt. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN GERMANSK GESTALT 347
efter hemkomsten ägnade sig med förnyad iver, kan man avläsa
olika strömningar, som rörde sig i det dåtida Tyskland.
Tendensen att ytterligare höja arbetarklassen utmärktes av lika stor
säkerhet om målet som osäkerhet om medlen. Genom Bismarcks
sociala reformer var man visserligen längre hunnen än något
annat land men därför ingalunda nöjd. Det politiska missnöjet
hade riklig näring i de nyckfulla kursändringarna å högsta ort.
I slutet av 1911 ägnade sig Otto Braun åt en på antikens
statsideal fotad avhandling: Tyrannis und Demokratie, som skulle
växa ut till ett — tyvärr ofullbordat — verk om staten i både
gammal och ny tid. Annat omdöme om värdet av detta arbete
kan man ej ur hans dagboksanteckningar vinna än beundran
för det omfattande materialet och för det lidelsefulla försöket
att tränga till frågans kärna. Bland sociala frågor koncentrerade
han sig en tid på bostadsfrågan med en instinkt, vars
träffsäkerhet erfarenheten under följande år bekräftat. Måhända fann han
sig dock alltför mycket sakna praktisk erfarenhet för att
framdeles göra något gagn på detta område.
Studier i modern litteratur, vilka i dagboken satt spår genom
en följd av fint uppfattade och originellt återgivna reflexioner,
fångade åter huvudparten av hans intresse. Eit flertal egna
smärre dikter och en större berättelse sysselsatte honom även.
Ej underligt, att han fann samtiden rolös, ehuru han tillika själv
kände sig plågad av en ångestkänsla att ej försumma något.
I 14-åringens dagbok återkommer gång på gång den från antiken
hämtade maximen »Maass und Gewicht in sich selber zu trägen».
Gent emot mängden av skiftande intryck förtröstade han på
vad han i antik mening kallar sin »Dämon» som lärde honom
att behärska och tillgodogöra sig dessa.
Med tanken ständigt fäst på huru mycket som fattades honom
samlade han under dessa år tålmodigt det yppersta från alla
tiders och länders skattkamrar för att, när hans tid skulle komma,
bjuda sitt folk det högsta en medborgare kan skänka, en
livs-och kulturuppfattning, som fyller dess djupaste krav.
Medvetandet om plikterna mot det allmänna överensstämmer med
antiken i djupaste mening. Femtonårig skriver han:
Ich glaube
So fest und unverriickbar wie kein Frommer
Ich glaube an meinen Dämon
Ich glaube an meine Pflichten
Ich glaube an mein Werk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
