Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Uttrycksbehov och språkriktighet. Av Rolf Pipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYGKSBEHOV OCH SPRÅKRIKTIGHET 407
klagat över skriftspråkets alltför stora förkonstling, dess alltför
stora svårtillgänglighet för de uppåtsträvande massorna; som bot
för det onda har anbefallts skriftspråkets närmande till
talspråket. Ett sådant reformprogram har — åtminstone delvis —
haft teoretiskt stöd såväl uti Noreens populära
bekvämlighetsprincip och hans krav på anpassning efter publiken (upptaget
av Cederschiöld), som uti den individualistiska
språkriktighetsuppfattningen. För övrigt bär detta strävande en dubbel
tidsprägel: å ena sidan har det en demokratisk nyttighetsfärg, å
andra sidan är det ett uttryck för en individualistisk
obenägenhet att underkasta sig hävdvunna föreskrifter.
Skriftspråkets reformering till större likhet med talspråket är
emellertid en sak, som också bör ses från andra sidor än
hänsynen till den demokratiska utjämningen, bekvämligheten eller
det individuella tycket.
För det första bör det ihågkommas, att varje förändring, vilka
fördelar den än må ha, också har en nackdel, nämligen att göra
ett avbräck i vår samhörighet med gångna släktled. En stark
omstöpning av vårt skriftspråk skulle medföra, att den äldre
nationallitteraturen, den klassiska litteraturen, skulle bli föråldrad
till sin form och svårtillgänglig för alla utom för ett litet fåtal
av de högst bildade. Denna synpunkt hade redan 1874
framhållits av Es. Tegnér i hans uppsats Språk och nationalitet (se
Ur språkens värld s. 141 f.) och har senare betonats av den
franske språkforskaren Bréal i en artikel, där han också berör
Noreens språkriktighetsläror (Qu’appelle-t-on pureté de la
langue?, se Essai de sémantique, 6:tte uppl. Paris 1913, s.
271). Ett kulturspråk är ett fideikommiss, som det är varje
generations plikt att med så liten värdeminskning som möjligt
överlämna till den nästa. Men en betydande värdeminskning äger
rum, om man av hänsyn till sin egen eller vissa andra
individers bekvämlighet åsidosätter den tradition, som skriftspråkets
hävdvunna form representerar. Traditionen får icke uppoffras
annat än för verkligt betydande vinningar i andra avseenden.
Vad beträffar skriftspråkets närmande till talspråket har
vinsten därav helt visst på sina håll överskattats och svårigheterna
av traditionens upprätthållande överdrivits. Nyare forskningar
ha visat, att på olika håll (i Tyskland, Danmark, Sverige)
skriftspråkets inflytande över talspråket är statt i tillväxt; den
intresserade hänvisas till en uppsats av professor Hesselman i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
