Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Institutionsväsen och personligt ansvar i det demokratiska samhället. Av Johan Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSTITUTIONSVÄSEN OCH PERSONLIGT ANSVAR 479
»statsskäl». Ingen kan helt frigöra sig från dylika synvillor,
vilka så gärna åtfölja institutionsväsendet. Den i demokratiens
följe uppträdande korporationsandan påtrycker de officiella
inrättningarna en gloria av extra högviktighet. Och det frivola
politiserande betraktelsesätt, som insmugit sig i det
parlamentariska livet, och som därifrån vill utbreda sig, är ägnat att
efterhand ytterligare förvilla de särskilda statsinstitutionernas
uppfattning beträffande det egentliga ändamålet med deras
tillvaro. Man bör nog räkna med sannolikheten av att
ämbetsverkens rekrytering så småningom blir sämre än den
hittillsvarande. Det är blott alltför rimligt att tänka sig, att det
moderna parlamentets utveckling skall komma att spegla sig i
andra statsinstitutioners. Det bleve då icke längre i främsta
rummet de kunniga, som bleve de lämpligaste i statens
inrättningar, ulan det bleve de underkunniga, de i den speciella
institutionens speciella »statskonst» mest initierade och förfarna.
Det bleve icke den ärlige utan den beställsamme och förslagne,
som finge gälla för en pålitlig tjänsteman.
Lyckligtvis har den svenska statsförvaltningen en seg
motståndskraft mot förstörande inflytelser. Men det är åtminstone
min bestämda uppfattning, att tidens krafter obevekligt verka
i den angivna riktningen, och att resultaten efter hand skola té
sig i skrämmande dager, om icke förebyggande åtgärder
vidtagas. Dystra tecken hava icke saknats, icke ens i vårt
hyggliga fädernesland; det åskådningsmaterial, som vissa andra
länder erbjudit, bör också verka manande. Man har fått bevittna,
hur statsinstitutioner blivit snarlika någon sorts ordenssamfund,
vilka under lämpligt avpassade demokratiska åthävor söka vara
sig själva nog, på samma gång som de bliva parlamentet till
lags; den gamla byråkratiska självgodheten ingår en grotesk
förmälning med modern demagogisk tvetydighet. Exempelvis
Italien har fått se kuriösa företeelser av det slaget uppenbara sig
och trivas jämsides med parlamentarismen. Hela det italienska
statslivets hälsa var hotad. Men Mussolini kom. Han såg, han
talade, han handlade och han segrade. I sin kamp mot
parlamentariskt och byråkratiskt kamarillaväsen måste den mannen
erkännas vara en i denna tid rätt uppfriskande företeelse!
Mussolinis paroller förtjäna att beaktas, ty de äro icke tomma ord;
han vet sig kunna realisera det program han framlägger. Och
han har bl. a. framlagt ett program, som här bör särskilt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
