Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 15. 11. 1923 - Finland, Ryssland och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 493
stöd de ge åt revolutionär finländsk propaganda. En ständig hets mot
det vita Finland utgår från de ledare för det finländska upproret 1918,
vilka då undkommo till Ryssland, och de ha ej släppt sina drömmar
om att vid lägligt tillfälle få vara med om en restauration av det
röda väldet i Finland med ryska vapen. Ej sällan uppstå mellan
de båda grannstaterna icke så litet elakartade små konflikter, och
vid några av dem lär man på rysk sida ej ha dragit sig för att
använda truppkoncentrationer som diplomatiskt påtryckningsmedel. Den
röda armén är — såsom kapten Axel Rappe påpekat i sin nyutkomna
krigspolitiska studie Sveriges läge — tillräckligt stark för att kunna
nära Finlands gräns samla överlägsna anfallskrafter utan att
Ryssland därför behöver mobilisera. Denna omständighet måste vid
kritiska förhandlingar under militärt tryck försätta Finlands regering i
ett obehagligt läge, enär fullt effektiva defensiva motanstalter däremot
på finländska sidan skulle förutsätta mobiliseringsåtgärder, som lätt
kunde få över sig ett aggressivt sken eller åtminstone kunde av ryska
vederbörande så utmålas.
Liknande erfarenheter av ryska förhandlingsmetoder ha för övrigt
flera andra av Rysslands grannar gjort, och man förstår därför lätt,
att förslag framkommit om ett försvarsförbund mellan Finland, de
nya Östersjöstaterna och Polen. Risken för att genom ett sådant
förbund indragas i krigiska förvecklingar även för andra intressen än
finländska är emellertid obestridlig, garantierna för verkligt
betryggande hjälp i det kritiska ögonblicket långtifrån bergsäkra, och
därtill kommer, att en allians med Polen lätt nog skulle komma att
betyda Finlands indragning i Frankrikes östeuropeiska allianssystem med
därav följande vasallställning.
Det torde vara i känslan härav, som man på många håll i Finland,
där bekymren för isolering äro naturliga, skulle föredraga ett
försvarsförbund med Sverige, i all synnerhet som ett sådant anses kunna
stärka den på dessa håll livligt förordade kulturella orienteringen
västerut. Man tar emellertid i Sverige storligen miste, om man
föreställer sig, att vederbörande i Finland enhälligt skulle betrakta ett
försvarsförbund med Sverige såsom »en nåd att stilla bedja om».
Finlands nuvarande statsminister tillhör maalaispartiet, och dettas
partiorgan Ilkka avvisade häromdagen avgjort hr Hederstiernas
förbundstanke med en för vissa finsk-finska kretsars stämningar mycket
upplysande motivering. Förbundet skulle, ansåg Ilkka, ställa
Finlands utrikespolitik under svensk kontroll och bl. a. medföra ett
uppgivande av de »aktiva» finska aspirationerna i Karelen och
Ingermanland. Till på köpet skulle det uppmuntra »svensk övermodig
förmyndarehållning i nationalitets- och kulturfrågor». Mindre
misstroget var som bekant finländska utrikesministeriets organ Helsingin
Sanomat, men även där antyddes, att framtidstanken på ett förbund
med Sverige ej kunde få i närvarande stund stäcka det alltjämt
pågående arbetet på en snar alliansanknytning söderut. Det förefaller
ibland som om förbundstankens svenska anhängare, både i Sverige
och Finland, ej i sina kalkyler medtagit tillvaron av det i ovan ci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
