Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON PÅ PARISKONFERENSEN 541
bund med skyddsbestämmelser för infödingarna och
ekonomisk likställdhet inom mandatområdena för alla
förbundsmedlemmar.
Baker fäster här uppmärksamheten på denna plans tydliga
överensstämmelse med amerikanska utrikespolitiska traditioner.
På Cuba och Filippinerna hade Förenta staterna ej uppträtt som
annekterande erövrare, utan som ett slags förmyndare, guardians,
såsom Roosevelt, Taft och Wilson under årens lopp ständigt
utvecklat i sina tal. Själv hade Wilson exempelvis i ett tal
1915 som amerikanarnas plikt i fråga om Filippinerna angivit
»att ej anse detta område som vårt för vårt eget bruk, utan att
betrakta oss såsom trnstees i detta stora företag för deras
räkning, vilka det i själva verket tillhör». Sådana grundsatser hade
visserligen i Europa vanligen ansetts som hycklande fraser, men
i Amerika trodde man på dem, och Wilson själv hade i ett tal
såsom belysande för skillnaden i åskådning på olika sidor om
Atlanten pekat på den oskrymtade häpnad den amerikanska
utrymningen av Cuba framkallat i Europa.
Kolonifrågan höll De tios råd sysselsatt en hel vecka, och
protokollscitaten hos Baker visa, att debatten stundom var rätt
het och bitter. Den började, trots all sekretess, snart att
ackompanjeras av en inspirerad fransk presskampanj, men denna
upphörde genast, när Wilson (30 jan.) ställde i utsikt, att han
kanske i sin ordning skulle se sig nödsakad att vädja till
världsopinionen med »en fullständig exposé av sina åsikter». Han
drev omsider sin vilja igenom — till formen. I all hast
skisserades mandatregler, och trots häftigt gny uppsköts utseendet
av mandatärer tills Nationernas förbund hunnit konstitueras.
Men den ursprungliga mandatidén förfuskades betänkligt i de
nya bestämmelserna, och i praktiken blev skillnaden mellan
mandatområde och annekterad koloni tämligen hårfin —
åtminstone för nu beräknelig tid framåt. Wilson hade i denna första
skärmytsling med den gamla ordningens målsmän mött den
taktik han sedermera beskrev såsom »accepterande i princip,
men negerande i detaljer». Hans egentliga vinst av striden var,
att Nationernas förbunds konstituering nu kom att påskyndas,
så att de mandathungriga snart skulle kunna få svart på vitt i
fråga om förvärvet av sina eftertraktade nya dependenser.
De närmast följande två veckorna upptogos väsentligen av
förbundspaktens detaljutformning. Wilson, som av konstitutio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
