Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILSON PÄ PARISKONFERENSEN 545
Här kan redan av utrymmesskäl ej bli tal om att i alla
frågor följa Wilsons kamp mot övermakten; de redan anförda
exemplen torde tillräckligt klargöra dess allmänna art.
Hårdast var enligt Baker striden under den månad, som närmast
följde på Wilsons återkomst till Paris den 14 mars. Då gällde
det främst de franska »trygghetskraven», av Baker sammanfat-,
tade i följande 9 punkter:
1) Fransk militärkontroll över Rhengränsen.
2) Ständig stormaktsallians för att hjälpa Frankrike att hålla den.
3) En grupp allierade småstater med uppgift att hota Tyskland österifrån.
4) Territorialminskning av Tyska riket.
5) Stympande av Tysklands politiska organisation.
6) A\väpning av Tyskland, men ej av de allierade.
7) Ett förkrossande skadestånd.
8) Tysklands berövande av ekonomiska resurser.
9) Handelsavtal med fördelar för Frankrike och motsatsen för Tyskland.
Wilsons strid — vars skådeplats från den 25 mars var »De
fyras råd» — försvårades dessa veckor väsentligt av den
nervösa orosstämning, som i konferenskretsarna framkallats av
bolsjevismens framgångar i Ungern och Bayern. Då Wilson
höll fast vid utfästelserna vid stilleståndets avslutande, hotade
Clemenceau avgå, om ej Frankrikes trygghet sågs till godo. Lloyd
George svängde efter sin bekanta memorandumstrid med
Clemenceau plötsligt allt mer över på franska sidan. Japan påminte
om sina specialkrav på Shantunghalvön och om erkännande
av rasernas jämlikhet, Italien pockade på Fiume. De inånga
småstaterna i vardande lade beslag på den till
bristningspunkten arbetstyngde presidentens tid med alla sina deputationer och
memoranda. Till råga på allt drabbades Wilson den 3 april
av ett häftigt influensaanfall, som några kritiska dagar band
honom vid sjuksängen. Lloyd George uppgavs ämna i en
kommuniké skjuta skulden för fredens förhalning på Wilson. På
tal om detta rykte yttrade presidenten den 7 april till Baker: »Well,
jag förmodar, att jag kommer att få stå ensam.» Men hans
motstånd mot det franska programmet var ännu obrutet. Ur
sin dagbok för den 7 april citerar Baker därom en upplysande
dialog:
»Då får Italien inte Fiume», frågade jag.
»Absolut inte, så länge jag är här», svarade han skarpt.
»Och Frankrike inte Saar?»
»Nej.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
