Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En biografi över Samuel Ödmann. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 563
benägenhet att se förhållandena från eftervärldens synpunkt. Linné
var under sin livstid visserligen europeiskt ryktbar, men i Sverige
var han dock blott arkiatern och professorn Linnaeus, en lärd bland
andra lärda, som undervisade alldeles som kollegerna vid universitetet,
blott med något talrikare auditorium. Då det gäller att nå fram till
en uppfattning av — för att använda ett uttryck av Böök — »svensk
vardag» under 1700 talet, måste man se bort från det artificiella och
i stället fästa sig vid det liv, som utan alla åthävor, utan buller och
utan importerad rococoelegans levdes i dåtidens herrgårdar, prästhem
och småstäder. Stockholms moderna andar sågo visserligen
överlägset ned på landsorten och vad där förehades — särskilt hos
Kellgren framträder detta drag av medlidsam ringaktning i skarp relief —
men en senare tids forskning får icke utan vidare acceptera en dylik
ståndpunkt. Vi måste erinra oss, att under 1700-talet en solid
lärdomskultur blomstrade såväl vid universiteten som vid gymnasierna
i de gamla berömda stiftsstäderna, vilka för övrigt mången gång, då
det gällde lärarkrafter, utan svårighet kunde upptaga tävlan med
universiteten. Den kultur, som utvecklades inom dessa kretsar, var
måhända i avseende på formernas förfining underlägsen huvudstadens,
fastän skillnaden sannolikt var vida mindre betydande än vad man i
allmänhet föreställer sig — den gustavianska tidens levnadssätt står
alltjämt för eftervärlden i en fantastiskt romantiserad belysning, som
har föga med den faktiska verkligheten att skaffa —, men vad som
är fullkomligt visst är att den grundliga lärdomen, det
självuppoffrande studieintresset och den outtröttliga fliten i regel funnos vida
bättre representerade i de med lärda skolor utrustade
provinsstädernas prästhus och lektorsgårdar än i Stockholm. Det kan ej heller undgå
att falla i ögonen, hur många av vårt 1700-tals betydande lärda som
utgått just från en miljö liknande den varom här är fråga. Intet
vore därför mera värdefullt för kännedomen om dåtidens svenska
odling än att veta hur undervisningen vid gymnasierna gestaltade sig,
hur lärjungarna hade det ställt under den mödosamma utvecklingen
från penaltidens hårda förtryck till gymnasistårens aristokratiska
frihet, vilka läroböcker som kommo till användning under det
dagliga arbetet och annat dylikt. Att kasta ljus över dessa frågor var
tvivels utan vad som föresvävade Levertin, då han lade upp planen
till sin biografi över Johan Wellander; men arbetet blev aldrig
genomfört, trots de värdefulla antydningar, som förekomma i skildringen
av Wellanders studieår i Linköping och Upsala. Här finnes alltjämt
en uppgift att fylla. Den är icke lätt, tvärtom. Den som vill gripa
sig an med att genomforska 1700-talets undervisnings- och
lärdomshistoria får bereda sig på att möta tämligen hårdbruten mark, ty
dåtidens forskning tog grundligt på sina problem och skydde icke
mödan. Om man också i tidens salonger vanligen mötte eleganta
oktaver och duodeser i maroquin, så voro dock på de lärdas
bokhyllor ännu alltjämt det föregående seklets vördnadsbjudande format,
kvart och folio, absolut övervägande, och långt fram emot det
adertonde århundradets slut hade lärdomen samma prägel av tyngd och
38. Svensk Tidskrift i923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
