Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En biografi över Samuel Ödmann. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 LITTERATUR
Att den åkomma, varav Ödmann från början av 1780-talet ansattes,
var en slags svårartad frossa torde efter Wijkmarks från
auktoritativt medicinskt håll inhämtade upplysningar få anses konstaterat.
Fastän flera läkare prövade sin konst på patienten, visade sig ingen
förbättring; snarare förvärrades sjukdomen genom nervösa
komplikationer, tvångsföreställningar och hypokondri. Den första
sjukdomstiden synes hava frestat hårt även på Ödmanns spänstiga
temperament. De dagligen återkommande feberanfallen nedsatte betänkligt
hans krafter, och då den ödesdigra timmen för attacken — kl. 9 på
morgonen — närmade sig, kände han sig av ångest och förskräckelse
förvandlad till vad han kallar en demimamacus. Att gå ut i friska
luften var honom omöjligt, jå till och med det minsta drag kunde
framkalla formliga nervkriser hos honom. Han, som funnit sin högsta
lust i den omedelbara naturiakttagelsen, såg sig på detta sätt tvungen
att för sitt återstående liv stänga sig inne mellan fyra väggar,
oförmögen att fullfölja något av de arbeten varåt han med sådan
hänförelse tidigare ägnat sig. En motgång sådan som denna kunde väl
tänkas hava brutit ned en mindre motståndskraftig natur, men
Ödmanns sega smålandslynne visade sig kunna bära trycket. I
böckernas värld fann han ersättning för det naturliv han måst lämna, och
då han ej mera kunde följa växternas blomning och fåglarnas flykt
ute i naturen tröstade han sig med att söka belysa dem genom
uppgifter ur litterära och historiska källor. Särskilt sedan han som
kyrkoherde i Gamla Upsala flyttat upp till universitetet, där han några
år senare blev professor, koncentrerade han sig på realfilologiska
undersökningar, härvid framför allt inriktande sig på sådant som kunde
tjäna till förklaring av svårtolkade ställen i de bibliska böckerna.
Det är karaktäristiskt för Ödmann, att han just gör denna sida av
bibelstudiet till föremål för sin uppmärksamhet. Det är den
iakttagande naturvetenskapsmannen, som sitter i, trots prästkragen. »Att
sätta Den heliga skrift i dess rätta ljus» är hans uttalade syftemål,
men härmed avser han ingalunda att klarlägga dess religiösa värde
utan att exakt och fullständigt kommentera dess sakliga innehåll.
Som teolog är och förblir Ödmann en inbiten rationalist, och hans
uppfattning om kristendomens värde baserades i allt väsentligt därpå
att han fann den vara en sund, lättfattlig och välgrundad religion.
Kristendomen är, som Wijkmark säger, för honom framför allt en
res practica. Han tänkte härvidlag ungefär som sin celebre yngre
samtida, domprosten Christian Wåhlin, vilken vid sina tentamina på
frågan om prcestantia doctrince biblicce. önskade svaret, att hedningarna
om världens skapelse, människans väsen, naturens beskaffenhet o. s. v.
talade som dårar men bibeln däremot högst klokt och förnuftigt.
Visserligen var Ödmanns synvidd icke så begränsad som Wåhlins, men
grunduppfattningen är dock densamma. Intressant är att då Ödmann
på äldre dagar kommer i närmare beröring med den som pietist och
mystiker bekante predikanten Per Tollesson, är det icke denne som
påverkar honom utan tvärt om; hos Tollesson förmärkes under den
senare delen av hans verksamhet en allt tydligare dragning åt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
