Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Östfrontens betydelse under kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 DAGENS FRÅGOR
bredd strävan att slå ihjäl tiden genom att bringa ljus över det skedda,
till självförsvar och till angrepp. Så har där vällt fram en flod av
krigsmemoarer och aktpublikationer, vilka visserligen ha förtjänsten
att lämna mycket ingående upplysningar, men vilka samtidigt göra
ett ganska nedslående allmänintryck. Det är snart knappast någon
i framskjuten ställning från krigsåren, som icke tagit till orda, och
av dessa otaliga skribenter ha ytterst få nöjt sig att objektivt berätta,
vad de sett och erfarit; de allra flesta hava fallit för frestelsen att
ådagalägga sitt eget förutseende omdöme samt att uppvisa, huru andra
korsat deras kloka planer och sålunda spelat bort segerchanserna.
Skådespelet är icke okänt. Vi kunna ur vår egen erfarenhet peka
på Karl XII:s generaler efter nederlaget 1709. I stor skala möter
detsamma i de många memoarerna från Napoleonskrigens män, efter
Waterloo och under restaurationen. För det dåtida Frankrike voro
ju också förhållandena rätt snarlika dem i våra dagars Tyskland,
ehuru den oändligt mycket större möjligheten till snar reparation gav
åt de franska skribenternas utlåtelser en viss optimistisk färgning,
som de nutida tyska ovillkorligen måste sakna.
Bland dessa tyska författare har nyligen också generalmajor Max
Hoffmann tagit till orda i en bok med den mycket talande titeln Der
Krieg der versäumten Gelegenheiten (Munchen 1923). General
Hoffmann har väl blivit mest känd som Tysklands
huvudunderhandlare jämte Kuhlmann i Brest-Litovsk. Dit kom han emellertid som
generalstabschef för östfronten. Hela krigstiden igenom tjänstgjorde
han på denna front, först som Ludendorffs närmaste man och efter
Ludendorffs förflyttning som hans efterträdare. Då hans bok
sålunda nästan uteslutande dröjer vid de östeuropeiska angelägenheterna,
har den även för vårt vidkommande ett särskilt intresse.
Bland de svenskar, som under krigstiden sökte bilda sig en
oavhängig uppfattning om den väldiga kampens för oss avgörande
moment, fanns det nog knappast någon meningsskiljaktighet därom, att
rysk seger och maktutvidgning skulle för oss inneburit den yttersta
fara. Däremot gingo meningarna i sär, huru denna skulle kunna
avvärjas. De som uppriktigt trodde på de »västerländska
demokratiernas» civilisatoriska korståg, hoppades, att västmakterna skulle
returnera den ryska ångvälten, sedan han gjort sin tjänst att nedbryta
den tyska militärstaten. Mindre optimistiska naturer, som ej vågade
räkna med möjligheten av ett så enkelt arrangemang, ansågo sig
berättigade att som indirekta fördelar för oss räkna de tyska
framgångar, genom vilka den ryska kolossens framryckning hejdades, dess
maskineri bragtes i oordning och till sist alldeles stoppades. Saken
torde icke nu behöva diskuteras, sedan ett fullbordat faktum
föreligger, men onekligen gör man sig frågan, var den ryska västgränsen
skulle dragits, därest det berott allenast på de av en rysk seger för
tillfället så beroende bundsförvanterna att hejda anspråken.
Hoffmanns bok kan sägas präglad av satsen, att England var
huvudfienden men faran kom från Ryssland. Genom hela sin tjänstgöring
har han fått tanken inriktad på, huru denna fara skulle brytas, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
