Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 HUGO HAMILTON
vältaligheten. På ett nästan barnsligt sätt beundrade han Frank-
rike och allt franskt. Frankrikes stora politiska vältalare voro
hans förebilder. Åtskilliga egendomligheter hade han lagt sig till
med. Bland annat vände han sig i sina anföranden aldrig till
kammaren. Hans ord voro uteslutande riktade till talmannen,
vilken han låtsade vara väl bevandrad i mångahanda ämnen, sär-
skilt litteraturen. >Herr talmannen erinrar sig utan tvivel», kunde
han säga, »>vad Montesquieu yttrar i sitt beundransvärda arbete
’L’esprit des lois.> Och då nickade för övrigt alltid Olof Wijk
vänligt förstående.
Under många år bebodde Hedin en liten lägenhet vid Nybro-
plan, där Dramatiska teatern nu är uppförd. Där var rätt egen-
domligt. Alla väggar i de små rummen voro från golv till tak
upptagna av väldiga hyllor, fullproppade med böcker. Över skriv-
bordet var, som en tronhimmel, uppspänd en stor >»tricolor>», och
på bordet stodo kabinettsporträtt av berömda franska aktriser. På
bordet låg för övrigt även oftast en gammal, jättestor katt,
vilken, liksom Hedins gamla, trogna hushållerska räknades til!
familjen. I detta lilla >krypin> har jag mångfaldiga gånger suttit
och lyssnat till Hedins konversation, som var kanske ännu mer
intressant än hans stora tal, emedan hans personliga älskvärdhet
där även kunde göra sig gällande.
Livligt erinrar jag mig sista gången jag med honom kom i
någon personlig beröring, ehuru det den gången ej slutade så
värst vänskapligt. Det var vid 1901 års riksdag, då härordnings-
förslaget var före i Andra Kammaren. Hedin intresserade sig på
det livligaste för detta förslags framgång. Men ;han var då myc-
ket klen, endast en skugga av sitt gamla jag, Sent på natten
kom han till mig: »Snälla, goda Hamilton>,;’:sade han, »är du
inte nu så säker på att det går, att jag kan få gå hem? Jag är
så sjuk.> Jag trodde mig visserligen vara ganska viss på utgången
men vågade dock ej släppa någon röst ifrån mig. Jag spelade
nämligen vid detta tillfälle för en gångs skull en ledares roll. Jag
svarade därför att, om han ville vara snäll att stanna, skulle jag
ställa det bekvämt för honom och underrätta honom, när vote-
ring förestod. Jag förde honom därpå in i Första Kammarens
talmansrum (denna kammare hade för länge sedan slutat sitt
plenum), bäddade ned honom på en soffa och pysslade om honom
så gott jag förmådde. Han var mycket tacksam, men då jag
skulle gå, frågade han var han befunne sig. Det var alldeles ner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
