Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dolken mellan motståndarens revben. Det har varit en högtid
att höra honom. »Aftonsången var bra mycket roligare än
högmässan», sade Nils Alexanderson en gång till mig, då Trygger
på morgonen hållit ett av sina stora, kanske mer än vanligt
»skriftliga» tal för att på kvällen hänge sig åt ett verkligt
rummel i briljanta repliker.
I ett hänseende har diskussionens nivå givet sjunkit. Det fel,
jag åsyftar, förekom visserligen någon gång även i forna tider,
men väckte då alltid stort uppseende och blev föremål för skarpt
klander. Nu är det nästan dagligt bröd. För att beslå sina
motståndare med inkonsekvens eller vacklande hållning relaterar man
ogenerat vad som förekommit under det förberedande arbetet i
utskottet eller i samtal mellan fyra ögon. Man anfaller
namngivna personer i medkammaren eller utanför Riksdagen och
riktar mot dem de gravaste anklagelser eller de mest kränkande
insinuationer, vilka de ju ej hava någon möjlighet att bemöta.
Detta är, om något, oparlamentariskt och ger diskussionen en
obehaglig bismak av simpelhet. Talmannen kan häremot ej
mycket göra, ty hans enda vapen, § 52 i riksdagsordningen,
omfattar i allmänhet ej sådana fall. Några gånger har jag
emellertid, detta oaktat, »klubbat ned» talare, som gjort sig skyldiga till
dylikt, ehuru jag därvid alltid känt mig vara inne på osäker
mark; och då jag ej vågat konsekvent vidhålla min uppfattning,
vilket skulle ge mig och min klubba mycket att göra, har det
onda ej därigenom kunnat utrotas; och detta så mycket mindre
som alltför många bland dem, som förfalla till dessa oseder, göra
det, icke av tanklöshet eller taktlöshet, utan med berått mod. De
beteckna sina expektorationer som utslag av »det demokratiska
sanningskravet», något vartill jag helst skulle vilja genmäla som
doktor Relling i Ibsens Vildanden: »Å, fan tro det.»
Icke sällan ha i synnerhet yngre riksdagsmän rådgjort med
mig om hur de skulle kunna lära sig tala i Riksdagen. Ämnet
har i hög grad intresserat mig, och jag har däruti vågat yttra
mig med ett visst anspråk på auktoritet. Ty — »anch’ io sono
pittore», även jag har räknats bland talarna; och om jag i
Riksdagen några gånger utövat verkligt inflytande, har det väl
egentligen skett genom min talekonst. Jag har därför ej tvekat att
regalera dem med min visdom. Till en början finnes det en sak
— men också endast en — som en talare icke kan komma i
besittning av, om han icke fått densamma av naturen, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
