Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Pär Lagerkvist: Den osynlige - Bertel Gripenberg: Efter striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 57
sådant det utformats, har det flutit ut i ett konglomerat av oklar
symbolik och mystiskt-religiösa fantasier. Författaren bär inom sig
en stark konstnärsvilja, men trots detta ser det ut som om han aldrig
skulle förmå att skapa något helgjutet och genomtänkt. Vad han
innerst menar med sina i Den osynlige nedlagda fantasier om
mänsklighetens lidande och undergång vet han förmodligen knappast ens
själv. Han har som ofta förut gjort ett experiment i litterär
expressionism, som är otillgängligt för andra än riktningens egna adepter.
Det vore emellertid skada, om en begåvning så otvetydig som
Lagerkvists skulle stanna i detta ofruktbara litterära maner, ty förrän han
bryter sig ut ur dess band, lär man knappast kunna vänta något
annat av honom än fortsatta kaotiska deklamationer.
I Bertel Gripenbergs Efter striden är besvikelsen den förhärskande
känslan. De dikter, som tillkommo under intrycket av inbördeskrigets
heroiska kraftanspänning, besjunga visserligen i klangfulla rytmer
stridens skönhet och ära, men de äro ett ringa fåtal emot dem som
tillkommit under intrycket av den diplomatiska uppgörelse, vars kärna
enligt Bertel Gripenbergs mening blott var feg och ömklig
kapitulation. Motsättningen kommer fram i den bittra anklagelsedikten
Dansen i Dorpat, där fredsslutets hjältar, som kämpat blott vid det gröna
bordet, ställas i motsats mot de män, vilka i nödens stund utan
tvekan gåvo sitt blod för landets räddning:
Det dansas i Dorpat en lustig dans
för Finlands nyvunna ära,
och fredens palmblad och glädjens krans
de aktade gästerna bära.
Det dansas till toner av flöjt och fiol
för den skörd som i dag man sådde —
var dröjer den hane, som fordom gol
då Petrus sin herre förrådde?
Gång efter annan återkommer han till att på detta sätt gissla den
självuppgivelsens och feghetens anda, som han tycker sig möta
överallt i sitt lands offentliga liv. Dikter som Spökbrigaden, Till en
excellens och Rösten i mörkret visa hans syfte. Han vill vara sitt lands
sjuka samvete, erinra om oförsonade brott och falska uppgörelser,
föra de döda hjältarnas talan och mana till vaksamhet för kommande
tider. Om han har rätt eller ej, därom vill en utomstående ej gärna
döma; men visst är, att hans instrument har klang som förr, fastän
det nu ställts i tjänst hos andra makter.
Om årets lyriska produktion visar en oförtydbar uppgång, så är
förhållandet emellertid det motsatta, om vi hänvända oss till prosan.
Något verk som höjer sig över medelnivån söker man där förgäves.
Mycket av vad som utkommit bär en prägel av intresselöshet, som
meddelar sig även åt läsaren. Romanproduktionen är visserligen
alltjämt ytterst livlig, men kvaliteten står tyvärr snarast i omvänt
förhållande till kvantiteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
