Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 4. 3. 1924 - Riksdagens utskottsval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 DAGENS FRÅGOR
listor, äro kanske riksdagens mest spännande, enär det då gäller, om
den enskilde representanten skall förvärva eftertraktad utmärkelse; vad
då göres och lates, har mången gång satt varaktiga märken inom
partiorganisationerna, även om följderna först långt senare blivit
publiken bekanta. I det dilemma, vari vederbörande sålunda befunnit sig
mellan ärelystna partivänners aspirationer, har man som regel valt
den enklaste men oc^så den sämsta utvägen, nämligen ancienniteten. En
och annan särskilt arbetsam och allmänt respekterad — eller karisjie^
lika ofta allmänt fruktad — yngre partimedlem kan undantagsvis på
extraordinär väg befordras till utskottsplats,, men eljest heter det
vanligen, att naturligtvis skola de förutvarande först omväljas och därpå
eventuella ledigheter fyllas med äldre suppleanter. Man kunde här tala
om den järnhårda ålderslagen. Denna är utan fråga bekväm, ty den
fritager ju från besväret att sovra kandidaterna, skyddar mot de äldres
missnöje och lugnar ungdomen med förhoppningar på framtiden.
Man får medgiva, att partilivets senaste, något egendomliga
utveckling tvingat ledningarna till särskild hänsynsfullhet. De många
fraktionerna, som uppammats genom diverse ledareämnens äregiriga
anspråk och vilkas program i sak endast obetydligt skilja sig från varandra,
formligen inbjuda misslynta till att bedriva en ambulerande verksamhet.
Då är det naturligtvis för alla lämpligast att skydda sig bakom en så
lättfattlig allmän regel som åldersprincipen.
Om detta sålunda är tillfredsställande från partistyrelsernas synpunkt,
är motsatsen fallet från allmänintressets. Det heter ju gärna, att
representationen skall innesluta landets yppersta män, samt att dessa i sin
ordning taga ledning av de klokaste och mest betydande inom de utvaldas
krets. Att denna vackra teori varken i ena eller andra hänseendet
motsvaras av verkligheten, är nog alltför välbekant, men trots detta vill
allmänheten gärna tro, att dess representanter låta sakliga hänsyn väga
mera än personliga. Skall riksdagen kunna hävda sin hittills förvärvade
ställning inom vårt statsskick, måste detta ske genom värdet av dess
presterade arbete, genom den välgrundade övertygelsen, att dess över
väganden och beslut i allt väsentligt äro omsorgsfullt och sakkunnigt
förberedda samt opartiskt avvägda. När det blir regel att fylla
utskotten med gamla, i ärendenas realinnehåll föga initierade män, som
helt röra sig i invanda tankebanor, jämte möjligen någon enstaka
tillräckligt framkomlig ungdom, medan den verkliga sakkunskapen sättes
långt ner på suppleantlistorna, då bliva utskotten ungefär motsatsen
till, vad de borde vara. Visserligen har alltid mycket av arbetet hängt
på dugligheten hos vederbörande utskottskanslier, men man har
hittills med fog velat hävda, att dessa skola hava stöd, ledning och kritik
av ledamöterna, vilka därför också utåt haft äran och ansvaret. Var
skall sådan ledning och kritik komma ifrån, när kompetensen
försvagas? De enda, som härpå kunna vinna, äro partikonklaverna, ty det
blir från dem, som de i utskotten insatta nummerhästarna taga sina
order. Men då blir det politik i allt och de sakliga synpunkterna drivas
ut. Vad detta betyder, kräver knappast kommentar; det vare nog sagt,
att med värdet av utskottsutredningarna sjunker också utskottens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
