Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Skolreformens öde. Av Erik Wellander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 ERIK WELLANDER
det sättet vågade man hoppas att åt den nya skolorganisationen
kunna rädda så mycket av hög och förnäm bildningstradition,
att den bleve värdig ett gammalt kulturfolk.
Denna syn på saken var för pessimistisk. Den innebar en
felbedömning av det politiska läget, som icke blir mindre därför
att den på den tiden delades av så många.
Ännu i augusti 1922 uttalade sig ett stort läroverksläraremöte
i Stockholm tämligen enhälligt för en åttaårig högre skola på
grundvalen av en fyraårig bottenskola — det är för mötets
ställning i frågan karakteristiskt, att enighet icke kunde vinnas om
var det nionde året skulle skäras bort. Gymnasiets
representanter ansågo en stympning av gymnasiet ogörlig och förklarade
alltså, att amputationen måste drabba realskolan, och realskolans
representanter betraktade det femte året som omistligt men
förordade strykning av en gymnasiering. Enighet nåddes endast
om uppoffrandet av ett år. Man följde därvid en gammal praxis:
om djävulen begär hela handen, så skyndar man att erbjuda
honom ett finger, i hopp att han skall lugna sig med det. Denna
praxis må vara än så ofrånkomlig i det politiska livet; inom
den sakliga utredningen har den intet berättigande.
Sakkunskapen har att följa sin på erfarenhet grundade övertygelse, att
lugnt och bestämt säga sin mening, oberoende av politikens
vindkast. Visar erfarenheten att realskolan kräver fem år och
gymnasiet fyra, så bör man säga detta och ingenting annat, och så
lämna kompromissandet åt politiska instanser.
I själva verket överskattade man både demokratiens
maktfullkomlighet och dess kulturfientlighet. Ingen verklig
demokrati vågar genomföra ett undervisningsprogram, som avvisas
av en enhällig sakkunskap. Och den svenska demokratien har
i stort sett visat långt mera uppskattning av svenska
kulturtraditioner än som varit kärt för vissa doktrinära reformatorer.
Det är att hoppas, att den stora skolkommissionens förslag och
den kritik, detta från skilda håll framkallat, i väsentlig mån
bidragit till situationens klarläggande i detta avseende.
De demokratiska önskemålen ha klart formulerats, och det har
åtminstone i stora drag utretts, i vad mån den högre skolan kan
omorganiseras för att gå dessa krav till mötes utan att själv
försvagas eller förvanskas och därigenom förfuska sin egen
uppgift. En ny utredning kan bygga på de nu samlade erfarenheterna,
lära av de begångna felen och draga nytta av de många givna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
