Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - De femton jordmotionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 DAGENS FRÅGOR
genom upplösning av bestående brukningsenheter och genom frigörande
av odlingsmarker för den inre kolonisationen.
Vad som i närvarande ögonblick förefaller mest överraskande i
dessa projekt är, att de bl. a. avse att skapa nya jordbruk, alltså att
draga folk och kapital till en näringsgren, vars ekonomiska resultat
icke just nu uppmuntra till ytterligare investeringar av kapital och
arbete. En omfattande statsverksamhet i detta syfte i samma ögonblick,
som Kungl. Majit och riksdag, måhända med största skäl, rygga tillbaka
för de redan etablerade jordbrukarnas krav på statssubvention i en
eller annan form, skulle, synes det, knappast vittna om något särskilt
sammanhang i statsmaktens olika manifestationer på det ekonomiska
livets område. Antagligen bli de nya jordbruken åtminstone lika dyra
som de existerande — och det finnes då intet skäl att betvivla, att
de nya jordbrukarna vid de gamlas och förmodligen mera
yrkesskickligas sida snart nog skola uppträda och ropa på statens hjälp.
Men under sådana förhållanden är det svårt att se, varför de
jordhungriga ej hellre skulle kunna hänvisas till all den jord, som de
nuvarande jordbrukarna med tacksamhet skulle sälja, blott de kunde
uppnå någorlunda drägliga pris. Är det åter meningen, att staten till
en väsentlig del skall bära kostnaderna för den tillämnade inre
kolonisationen, tyckes det nästan, som om det kunde vara lika bra att
hjälpa de jordbruk, som redan finnas och ropa på statssubvention.
En statsreglerad och statssubventionerad inre jordbrukskolonisation är
förmodligen alltid ett betänkligt företag; men särskilt litet lockande
synes den vara i ett ögonblick, då det redan förefintliga jordbruket
dignar under ett så svårt betryck.
Våra största statliga kolonisationsföretag ha vi haft i Norrland,
där skogsvidderna vid avvittringen delades upp till nyodling och
nybyggesanläggningar, ungefär som om det varit fråga om en
amerikansk präries jungfruliga jord. Att förrättningen visade sig vara en
litet omständlig form för omförandet av urskogarna till industriellt
bruk, är mindre förvånansvärt än det varit och alltjämt tyckes vara
förvåningsväckande. Denna skogsmarkens naturnödvändiga övergång
till skogsbruket är det emellertid, som för evigt, tyckes det, blivit
rubricerad som »det självägande norrländska bondeståndets
undergrävande». I själva verket deltog den jordbrukande klassen jämte
alla övriga klasser i det oanade framåtskridande, som möjliggiordes
genom skogsmarkens industriella exploatering. Metoderna
moderniserades, avkastningen steg och avsättningsläget förbättrades. Och
under allt detta fortsatte de nordsvenska jordbruksområdena att vara
vår mest utpräglade bondebygd. De självägandes klass ökades
numerärt (från c:a 83,000 år 1885 till c:a 94,000 år 1919), och av Dalarnas
och Norrlandslänens åkerjord befinner sig denna dag resp. 83,2, 82,8,
85,6, 86,9, 94,4 och 95,3 % i bondehand, medan motsvarande siffra
för hela riket är 72 %. Det är denna anmärkningsvärda utveckling,
som utgjort bakgrunden för den särskilda optimism, varmed i
allmänhet och även i denna tidskrift planerna på en inre kolonisation
i Norrland brukat betraktas. Man har tänkt sig. att det industriali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
